“Leta inte efter utvecklingen hos män. Det är hos kvinnor som utvecklingen sker.” Orden är sjuksköterskan Talias, och hon säger det för att trösta en orolig gravid kvinna.

Vi befinner oss på ett dystert socialkontor i ett iskallt Toronto, där en grupp sjuksköterskor gör allt för att hjälpa sina patienter: kvinnor som kämpar mot missbruk, misshandelsrelationer, fattigdom, psykisk sjukdom.

Vinterbojar är de enda bojar som går att lita på när isen lagt sig, bojar vars position inte rubbas av is. Titeln är vacker och sann för filmen: de här sjuksköterskorna är just så stadiga och livsnödvändiga för de trasiga själar som irrar omkring där ute i Torontos vinter. Saker som att testa barnbeck (det allra första bebisbajset) för att se spår av crack, eller åka i skytteltrafik mellan kvinnojour och behandlingshem, är vardagsmat.

Charleene kämpar för att få tillbaka sin son som tagits om hand efter en julafton då pappan dök upp. Charleene håller för munnen när hon ler för barnets pappa slog ut alla tänder i överkäken på henne den där julen. Vera Lynn är höggravid och försöker bli fri från crackberoendet men rymmer från behandlingshemmet. Och så den milda men schizofrena Joanne som föder ett tredje barn som kommer tas ifrån henne. Hon ligger med det lilla knytet på sjukhussängen och sjuksköterskan Cheryl frågar vad hon tänker på. “Ingenting”, svarar hon.

Så har vi den unga sjuksköterskan Talia som är en naturkraft i sig, det bara strålar styrka, kärlek och lugn om henne, och hon vänder ut och in på sig själv för att hjälpa sina klienter. I en fantastisk scen har hon tagit sig tid att följa sin dotter på pianolektion. Hon lyssnar leende på dotterns klinkande, så piper mobilen och hon knycker till med huvudet, blir med ens stressad men bestämmer sig för att låta jobbet vänta en stund. Hennes inre strid och otillräcklighet dånar mellan pianoklinkandet.

Fotot är urtjusigt, klipparbetet enkelt men rytmiskt perfekt. Kameran stannar länge i genomtänkta utsnitt och det finns tid att fara hit och dit med blicken i varje tagning, ta in scenen, tänka själv. Klienternas svaga röster till bilder av övergivna kontorslandskap, miljonprogramskorridorer och brutalistiska fasader i snöblandat regn på tvären. Ytan samspelar perfekt med innehållet, den ogästvänliga kylan blir så påtaglig, missbruket begripligt.

Ändå blir min upplevelse att ”Vinterboj” aldrig riktigt tar fart. Jag tror att den eleganta formen och det stillsamma iakttagandet ställer sig i vägen för filmens innehållsliga kärna. Subtilitet är en dygd, men tydlighet kan också vara det. Vi kommer aldrig riktigt sjuksköterskorna eller de kvinnor de hjälper in på livet. Vi snuddar vid Talias inre i pianoscenen, och vid Joannas sorg när hon fött sitt barn, men iskylan hinner bara precis krypa in under jackan innan filmen är slut.