En romantisk musikal med 80-talets största hits i huvudrollen! Så marknadsförs filmen “Walking on Sunshine”. Det låter ju underbart.

Men är den romantisk? Nej. Är 80-talets största hits i huvudrollen? Tja, det är ju knappast någon annan som tar sig an uppdraget. 

I centrum har vi i alla fall brittiska Taylor som besöker ett italienskt semesterparadis. Tre år tidigare var hon på samma ställe och träffade Raf, en semesterförälskelse som hon nu hoppas möta igen. Men ve och fasa, Italien bjuder på överraskningar: Det är hennes syster Maddie som bjudit dit henne, och snart släpper Maddie nyheten att hon ska gifta sig med en italienare. Som dessutom visar sig vara Raf. 

Man kan sucka över en fånigt tillspetsad intrig, men även en löjlig kärlekshistoria kan beröra om rätt skruvar dras åt. Jag är inte svårflörtad av genren, gråter gärna lyckligt till ett pampigt eller roligt musikalnummer. Tyvärr innehåller den här filmen varken romantisk storslagenhet eller finurlig komik. Koreografin är tråkig och rörig, musiken känns påklistrad och klossig. 

Bildmässigt är “Walking on Sunshine” ett potpurri av olika daterade reklamfilmer: för italiensk mat, duschtvål eller sololja. Inte minst reklam för charterresor. De italienska männen ser ut som något slags halvgudar när de uppenbarar sig ur havet, drar handen genom svartlockigt hår samtidigt som kameran slickar deras välsvarvade kroppar.

Gillar man att skamlöst spana på unga snygga män blir man kanske lite sugen på att åka till Italien, men som filmupplevelse räcker det inte. 

För att en musikalfilm ska kännas vettig bör musiken blanda sig i manuset med gott humör. Här kommer de flesta låtarna som slutna enheter med abrupt början och slut. Det svänger knappt om Madonnas “Holiday” eller Cyndi Laupers “Girls just wanna have fun”, eftersom det låter som någon i filmen tryckt på PLAY-knappen och sen börjat mima överdrivet, men med döda ögon. Mellan musiknumren gör skådespelarna en hygglig insats, särskilt Hannah Arterton som Taylor, och visst sjunger alla inblandade helt ok, men resultatet saknar liv. 

Ett par gånger fungerar musiken som den ska. Som när den odräglige playern Doug sjunger “Don’t you want me” av The Human League och verkar mena det, och när Taylor äntligen förklarar sin kärlek till Raf och med darrig stämma sjunger de första stroferna av Chers “If I could turn back time”. Då smyger arrangemanget igång och gör henne sällskap, i stället för att bara slås på. 

Istället för att se “Walking on Sunshine” kan man med fördel lyssna på soundtracket och samtidigt bläddra i en resekatalog,

Det är garanterat en festligare upplevelse.