Russel Crowe är en grym skådespelare som kanske inte borde försöka vara en renässansman. Regidebuten ”The Water Diviner” är stundtals spännande men hade nog aldrig blivit verklighet utan brist på självinsikt och en armé av ja-sägare. Förmodligen samma kombination som fick Crowe att uppmana Hollywoods kvinnor till att ”spela sin rätta ålder” i en nyligen omtalad intervju, och kanske också anledningen till att hans horribla mjukrockband ”30 odd foot of grunts” överhuvudtaget fått existera.
”The Water Diviner”, som är ”inspirerad” av sanna händelser, utspelar sig under första världskriget. På den australienska stäppen träffar vi Crowe som Joshua Connor, en redig karl som kan ”känna” sig till vatten i det karga ökenlandskapet.
Han lever i sorg efter att ha skickat iväg sina tre söner till fältslaget vid den turkiska halvön Gallipoli för att aldrig mer höra av dem. Hans fru skräder inte orden: ”Du kan hitta vatten men du kan inte hitta dina egna barn!”. Hon nästan gallskriker, som för att övertyga sig själv om att repliken inte är skrattretande. Sen tar hon sitt liv. När Connor vill begrava henne får han en avhyvling av prästen som tycker att självmord är okristet.
Livet suger med andra ord. För att få avslut reser Connor till de tystnade slagfälten i Gallipoli för att leta rätt på sina stupade söner. Med hjälp från en snäll turkisk major, sin vattenletarförmåga, och en nyvunnen superkraft (”visioner”) reser Connor omkring i det ottomanska imperiets spillror för att hitta pojkarna. Och Crowe har åtminstone lyckats få Turkiet anno 1915 att se imponerande realistiskt ut.
Trots historiens blodiga vingslag gör det oinspirerade manuset att det är väldigt svårt att hålla sig vaken. I Istanbul tar Connor in på ett mysigt familjehotell/bordell, öppnar upp för föreståndarinnan (Olga Kurylenko) och blir en överdrivet tillgiven platspappa (rufs i håret!) till hennes gullige son som förlorat sin pappa i kriget.
Sensmoralen om att ”krig har inga vinnare” hamras in under så osubtila former att skammen kryper i kroppen. I slutändan kan inte ens Crowes patenterade mjuktuffhet framför kameran väga upp för hans klumpighet bakom den.