Oktober 1989. Rymdfärjan Galileo skall skjutas upp från Florida. Riskerför radioaktivt nedfall är stor för omgivningen och folk protesterar vilt. När ingen verkar lyssna sker något konstigt. En helt ny grej, en så kallad ”worm” börjar sprida sig på Nasas datorer. Den raderar filer och ställer till det för Galileo. Wormen heter WANK (Worms AgainstNuclearKillers). Under WANK står det: ”You talk of peace for all, and then prepare for war.”
Sistnämnda mening är tagen ur en låttext av det australiensiska bandet MidnightOil, och är lite av ett motto för Julian Assange. Det sägs att han var hjärnan bakom WANK-attacken, långt innan Wikileaks blev världsberömt.
Just här vid Galileo-uppskjutningen öppnar ”We Steal Secrets”. En ung och anarkistisk Julian Assange börjar bekämpa världens enligt honom mörka krafter med hjälp av tangentbord och dator. Han bygger långsamt upp Wikileaks, avslöjar korruption, skeva banker, miljöförstöring. Han beskrivs som en John Lennon-typ, en ”trancesparencyradical”, en småskalig räddare på många sätt.
Så sker attackerna den elfte september och allt tar skruv. De mindre hemligheterna som Wikileaks läckt ersätts med enorma läckor och Assange blir både ett hot för stora nationer och en hjälte för många maktlösa.
”We Steal Secrets” är spännande som ”Mission:Impossible”. Regissören Alex Gibney har talat med höjdare inom den amerikanska säkerhetspolitiken, och blandat dem med intervjuer med de isländska programmerare som var med och byggde upp Wikileaks.
Vi får följa Assange från den trassliga barndomen och hacker-tiden i Melbourne till hans husarrest på Ecuadors ambassad i London. Vi är med Assange när han gör sina största läckor, när han tar emot pressen som hjälte och flyr den i skam.
För dem som inte följt Assange är ”We steal secrets” en redogörande historia över Assanges uppgång och fall. För dem som är insatta erbjuder Gibney också något nytt. Bland annat en intervju med en av de sjukt utsatta kvinnorna som anmälde Assange för sexuella trakasserier när han bodde i Sverige ett tag 2010.
Jag kommer ihåg den tiden. Assange gled omkring i TV-huset i Stockholm. Det var som att stå bakom Mick Jagger i lunchkön. Han var inne på Konsum och handlade. Jag tänkte: Där står världens just nu viktigaste man och klämmer på tomaterna. Så kom våldtäktsanklagelserna och allt raserades. Från att vara sanningens kämpe slutade Assange svara på frågor, blev en kuf, och försvann ur rampljuset.
Regissören Alex Gibney nöjer sig dock inte med att berätta historien om den numera nedsolkade Assange. Han vill berätta om sanningsandan som brann i slutet av 2000-talets första decennium, och fokuserar därför sin historia till stor del på den amerikanska soldaten Bradley Manning – källan till Wikileaks största släpp.
Gibney vill i första hand slå fast att en liten människa kan göra enorm skillnad genom att bara skita i konsekvenserna för sig själv. Det krävs kanske som i Mannings fall en viss del depression och en känsla av att man inte har något att leva för, men ändå – det går att göra skillnad!
Vi får även möta Adrian Lamo som angav Manning. Vi får följa deras mejlkonversationer och växande vänskap fram till det fruktansvärda sveket. Lamo ville också göra skillnad och Gibney visar tydligt hur fel denna vilja också kan slå.