”Varför har du låtit mig filma det här?” undrar en röst bakom kameran kort efter att Anthony Weiners borgmästarkampanj smält sönder framför våra ögon. Weiner själv kan bara sucka och verkar fråga sig detsamma.
”Weiner” har allt en dokumentär om en politiker måste ha för att vara intressant: Sex, skandal, pinsamhet, fåfänga. Men den utspelar sig i en helt annan tid. Närmare bestämt 2013 när gränsen för vad en amerikansk politiker kunde komma undan med är en liten prick i fjärran, jämfört med idag.
I backspegeln är det nästan ofattbart hur några dickpics lyckades diskvalificera en så pass rutinerad politiker, när USA:s potentiellt näste president ertappats med att prata om sin rätt att greppa kvinnor om fittan mot deras vilja.
Ni kanske minns hur demokratiske kongressmannen Anthony Weiner blev en levande punchline 2011, efter att han av misstag twittrat ut en bild på sin penisbula till allmänheten.
Skandalen kostade honom mycket, men han bestämde sig ändå för att kandidera för borgmästare i New York två år senare.
Dokumentärfilmarna Josh Kriegman och Elyse Steinberg följer Weiner i kampanjarbetet. Och det går bra, Weiner verkar drivas lika mycket av sitt patos för New Yorks försvinnande medelklass som av sin passion för att bli sedd.
”Det här ligger bakom mig” säger Weiner när pressen frågar om skandalen kring hans sexting (jfr texting). Det verkar faktiskt ett tag som att den ska rinna av honom enligt lagen om ”en gång är ingen gång”. Tyvärr läcker nya bilder ut under kampanjen och lögnen är ett faktum.
Vi får således följa med Weiner i en nedstigning till helvetet. Under komplett handfallna försök att rädda sin image och sitt äktenskap.
Mest plågsamma är sekvenserna i baksätet efter att nya bilder, liksom Weiners online-alias ”Carlos Danger” läckt ut. ”Hur ska du ta dig framåt efter det här?” frågar medhjälparen och försöker hjälpa Weiner med sin mediestrategi. Wiener mumlar svagt att de kan referera till en gammal intervju, samtidigt som han ser ut att gå sönder.
Det är lika djupt tragiskt som det är komiskt. Dokumentären förvandlas faktiskt till ren sketchhumor när en av kvinnorna som Weiner chattat med dyker upp på hans valvaka för att kapitalisera på sina fem minuter av sensationsberömmelse. Weiner springer som ett uppskrämt djur genom en bakdörr tillsammans med sitt team för att undvika ytterligare en scen.
Filmen hinner ta slut före Weiners tredje och senaste sextingskandal från augusti i år, då han skickade avklädda bilder på sig själv med sin fyraårige son i bakgrunden.
Hans fru Huma Abedin, som är en av Hillary Clintons närmaste rådgivare, valde att skilja sig kort efteråt.
Adedin plågar sig genom dokumentären och hanterar sin makes kollapsande borgmästarkampanj med en stoisk sammanbitenhet. Fasaden spricker bara ibland, som när Huma sväljer ett piller och säger ”Det är som att leva i en mardröm”.
Weiners ovilja att ge upp det politiska och mediala spelet, allra minst under det brutala drevet, är på något sätt hedersvärt. Han vägrar ge upp, men hans envishet verkar ha avskärmat honom från verkligheten. Någonting han ironiskt nog själv förklarar att han är medveten om.
”Weiner” är en mycket underhållande studie av amerikansk moralism, cynisk populism och en man som går sönder, samlar sig, och går sönder igen, i en 24-timmars nyhetscykel.