Är det inte dags för alla odöda att bara dö, på riktigt? Jag gillar zombies, men snart är jag också överkvalificerad för den kommande apokalypsen tack vare ett drygt decennium av instruktionsfilmer med olika överlevnadstekniker. Sedan zombiefilmen fick en ny uppsving i början av 00-talet med filmer som ”Resident Evil” och remaken av ”Dawn of the Dead” har snart alla nischer av smittade människor, och slakten av dem, urvattnats.
Eller?
Max Brooks bästsäljande roman ”World War Z” (2006) var speciell till formen – skriven som en fragmentarisk mardröm där olika röster runt om på jorden gav sin berättelse från en global zombiekatastrof. Den hade också en geopolitisk medvetenhet över hur inkompetenta regeringar hanterar kriser.
”Allt är sant, utom zombierna”, enligt Brooks själv som gjort hård research.
Konceptet var ju ofilmbart men skulle ändå filmatiseras. Produkten som biopubliken får 2013 är knappt en spillra från originalverket. Brad Pitt reser jorden runt som FN-detektiven Gerry och letar efter zombiesmittans ursprung för att rädda sin gråtande kärnfamilj.
Vi kastas direkt in i ett kaos som är spännande ganska länge – särskilt en galen invasion av Jerusalem – men filmen fastnar och blir mer och mer halvhjärtad. Mot slutet är ”World War Z” proppfull av motsägelser, pinsamma tal och nästan helt tömd på blod – typ det enda som borde vara obligatoriskt i en zombiefilm.
Alla inblandade ska skämmas. Inte lika mycket som Brad Pitt säkert gör för sin reklamfilm för parfymen Chanel no 5, men nästan lika mycket.