Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

På ”Yarden” förlorar man sin mänsklighet

En deppig, rolig och vass samhällsskildring, tycker Sofia Olsson om filmatiseringen av Kristian Lundbergs hyllade roman.

“Yarden” av Måns Månsson är öppningsfilm på Göteborgs Filmfestival i år. En deppig, rolig och vass samhällsskildring, tycker Sofia Olsson om filmatiseringen av Kristian Lundbergs hyllade roman.

När Kristian Lundbergs bok ”Yarden” kom ut så var arbete och arbetets villkor inte ett särskilt hett ämne, i synnerhet inte i kulturdebatten. Den tunna lilla romanen om arbetet i Malmös hamn ändrade på det. Efter den har vi fått en rad skildringar av låglönesektorn och olika arbetsmarknadsåtgärder. Gabriella Pichlers “Äta, sova, dö” slog ner som en chock i medelklassen, och sen dundrade sociologen Roland Paulsen in och “Arbetet” som helig ko började ifrågasättas. Nästa vecka har även den franska filmen “Marknadens lag” biopremiär, en film som visar att meningslösa arbetslöshetsprogram och uppgivna fackförbund inte bara är en svensk företeelse.

När Måns Månsson gör film av “Yarden” gör han det fritt och på sitt eget sätt. Manuset är bearbetat av Sara Nameth och ramberättelsen skiljer sig en smula från boken, men känslan är definitivt kvar. Den kalla och fuktiga arbetsplatsen, medvetenheten om att vara helt utbytbar och leva lite vid sidan av samhället.

På Yarden, som Malmös bilhamn kallas, jobbar huvudpersonen med att flytta på fabriksnya bilar som ska vidare ut i handeln. Han är skuldsatt och har just givit upp sin författarkarriär, slänger till och med sina nyaste bok i soporna eftersom han tycker den är så dålig. Efter att ha sågat sin egen bok i en recension har han blivit av med alla sina skribentuppdrag. (I verkligheten blev Kristian Lundberg paria i kulturvärlden efter att både ha recenserat sin egen bok och sågat en deckare som han inte ens läst.) På Yarden får han jobb, men upphör liksom att vara människa i samma stund som han tilldelas ett nummer.

Anders Mossling i huvudrollen är ganska okänd i Sverige, han har mest varit verksam i Danmark. Han är perfekt här och förkroppsligar den totala uppgivenheten. Han försöker göra motstånd och ifrågasätta sin jobbsituation till en början, men ger ganska snart upp. De kontrollsystem som skapar osäkerhet och oro hos hamnarbetarna sätter sig snart under skinnet. Tillsammans med kollegan Hilal hittar han ett tillfälligt andrum, men det är snabbt över med företagsledningen “söndra-och-härska-metoder”.

“Yarden” är våldsamt deprimerande, men saknar inte absurd humor. Hela Anders Mosslings lite tafatta gestalt är hjärteknipande humoristisk och så finns det rena Roy Andersson-doftande scener. Exempelvis en avslagen firmafest med halvätna spettekakor på bordet och en personalchef som står ensam och sjunger Sverigedemokraternas vallåt “Blåsippans väg”.

Fotografiet håller eländighets-toppklass och visar ett gråblött och hostilt Malmö. Ljudläggning och klippning är ambitiösa och understryker bilderna och utsattheten. Yarden är också föredömligt kort, Måns Månsson vet precis hur mycket som behövs sägas och exakt när han ska sluta: redan efter knappt en och en halv timme. På den tiden hinner han göra en såväl rolig och vass som försiktig och deppig samhällsskildring.

“Yarden”

Visa

Regi: Måns Månsson

Betyg: 4

I rollerna: Anders Mossling, Axel Roos, Hilal Shoman m fl

Göteborgs Filmfestival 2016

Mer i ämnet