Att leka med tanken om att resa i tiden får inte bara hjärnan att krulla sig, tidsresor på film blir alltid en diskussion om ödet, slumpen och den fria viljan. Dessutom lovar tidsleken äventyr; en perfekt spelplan för hjältar och skurkar eftersom motiven för tidsförflyttning antingen är att ställa saker till rätta eller berika sig själv på ohederliga sätt. Ulf Malmros och Jaana Fomins ”Flykten till framtiden” innehåller det mesta som ett tidsreseäventyr brukar göra. Okej, kanske inga superskurkar, men åtminstone en tanke om att makt korrumperar.
22-åriga Svante har hjärtproblem som inte går att bota, en kväll kliver han på ett konstigt tunnelbanetåg som tar honom från 1973 till 2016. I framtiden kan han bli frisk med en rutinoperation, tyvärr kan han inte få någon vård utan giltigt personnummer och tillsammans med sin nyfunna vän Elsa drar han genom tid och rum för att rädda sitt eget liv.
Äventyret är på liv och död och en kamp mot klockan, men ”Flykten till framtiden” är ändå en väldigt lättsam historia gjord med ett leende. På något sätt måste man acceptera den galna premissen, och vill man bli medsvept i ett äventyr så får man helt enkelt låta bli att tänka efter.
Malmros har med sitt manus löst det på ett enkelt och bra sätt. Svante sitter helt enkelt och väntar på perrongen tills det mystiska tunnelbanetåget kommer och för honom antingen framåt eller bakåt i tiden. Vi behöver inte fundera mer på det. Däremot går manusets snygga enkelhet över i någon slags slöhet när Svante och Elsa ska lösa problemet, hur de reagerar och vad de hittar på känns långt mer osannolikt än någonsin en tidsmaskin.
Det är synd, de två unga skådespelarna Elias Palin och Victoria Dyrstad har fin kemi och är trovärdiga representanter för sina respektive tidsepoker. Det är också skönt att vi inte serveras en dystopisk bild av nutiden. Folk är som folk är mest, fast KPMLR finns förstås knappt längre och lägenheter är jättedyra och alla har tatueringar och datorer. Visst skildras allenarådande kapitalism, klasskillnader och utestängande byråkrati, men också vad som hänt med exempelvis jämställdheten sedan 70-talet.
Vi har sett en hel del av nostalgiskt Stockholms-70-tal på film senaste åren, exempelvis Gentlemen och Call Girl. Det är fint att se på men riskerar bli ytligt och mer en uppvisning av en påkostad kuliss med gamla bilar, långa skjortsnibbar och reklamskyltar för kokkaffe. Flera gånger känns dialogen, framförd med ett extremt ”södertugg”, som ett billigt trick planterat för att roa biopublikens 70-talsnostalgiker. På samma sätt är det med Henrik Dorsins gräsrökande, kommunistskivhandlare som gör progg på tvärflöjt. Scenerna när han och Svante diskuterar politik i skivbutiken drar ned lite fniss men känns mer som sketcher än filmkomedi.
Det saknas inte kärlek när Ulf Malmros gör film. Man kan bli irriterad på honom, tycka han är plump, men charmen slår igenom det mesta. Så även här.
”Flykten till framtiden” slarvar förvisso bort vissa möjligheter, det hade kunnat gå att göra mycket mer finurligheter av tidsresandet. Dessutom borde Malmros veta efter vilken twist det är dags att sluta. Jag är besviken på slutet, men ändå ganska road av denna lättsamma och nostalgiska sciencefiction-gryta.