Filmrecension: Minari – stillsam Oscarsvinnare med metaforisk grönsak i huvudrollen

Uppdaterad
Publicerad

Ett familjedrama som lägger sig till vila i själen och stannar där långt efter det att eftertexterna har rullat förbi. Fredrik Sahlin har sett en hyllad och Oscarsbelönad film om en koreansk familj som försöker skapa sig ett nytt liv på 80-talets amerikanska landsbygd.

Titeln fångar filmens hela konflikt och sentens. Minari är nämligen en grönsak som är flitigt använd i det sydkoreanska köket, som gror även i näringslös jord och blommar först andra säsongen. Således en perfekt metafor för längtan efter hemlandet, för immigrantens kamp för ett nytt liv och inte minst för det faktum att den andra generationens invandrare ofta når större framgång i det nya landet än den första.

Nej, jag har inte kommit på det själv, det var filmskaparen Lee Isaac Chung som berättade det i en intervju i samband med premiären på detta till stora delar självbiografiska drama om uppväxten i 1980-talets Arkansas.

Filmrecension

Och mycket press och uppmärksamhet har det blivit. De sex Oscarsnomineringarna och den allmänna hajpen väckte förväntningar om en större, originell film men det här är en liten, lättillgänglig sak – i ordens positiva bemärkelse.

Det är en universell berättelse om att vilja något mer, bygga en framtid. Den amerikanska drömmen tolkad på koreanska.

En liten invandrad kärnfamilj flyttar från Kalifornien för att söka lyckan som grönsaksodlare i Arkansas. Det är främst pappa Jacob som har drömmen om något eget, hans fru Monica är mer skeptisk och inte lika övertygad att livet på en pinne utgörs av trailerboende mitt ute i ingenstans, långt från släkt och vänner.

Efter ett tag ansluter Monicas mamma Soonja (Youn Yuh-Jung, som vann den enda av de nämnda Oscarsnomineringarna), en rebellisk gammal dam som skapar oreda och spännande dynamik i den hårt slitande familjen. Framför allt den lilla hjärtsjuka sonen har svårt för mormodern, tycker att hon beter sig underligt och luktar Sydkorea. Han lurar henne till och med att dricka kiss… en av många små underhållande scener som utspelar sig där ute på vischan. 

Den småknäppe, tungomålstalande men i grunden vänlige grannen (spelad av evige birollsinnehavaren Will Patton) är en annan av många udda figurer i ett annars lågmält drama, som är subtilt och stillsamt som en försommarbris. Som lägger sig till vila i själen och ligger kvar där ett bra tag efter det att eftertexterna rullat förbi.

Lee Isaac Chungs berättelse rör sig utmed redan ingångna stigar men små nyanser och oväntade vägval gör att man ändå inte vet vart berättelsen och familjen är på väg. Vilket ju bara det är en lisa för en filmluttrad själ. Minari uppehåller sig inte heller vid de väntade motsättningarna. Visst, familjen möts av en del främlingsfientlighet, eller åtminstone skepsis, men konflikterna i Minari ligger till största del inom och mellan karaktärerna, fint skrivna av regissören själv och framspelade av en ensemble som vet att lite är mer.

Kameraföringen är vacker, eftertänksam, ligger nära människorna och naturen utan att förfalla i pretentiös naturlyrik. På så sätt likt bildarbetet också Oscarhyllade Nomadland. Men Minari är ljusare, mer hoppfull – och gör en rätt rejält sugen på att testa den där metaforiska grönsaken.

Minari

Betyg: 4

Regi & manus: Lee Isaac Chung

I rollerna: Steven Yeun, Yeri Han, Alan S Kim m fl

Biopremiär 11 juni

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet