Ken Loach är stamgäst i tävlingen om Guldpalmen, därtill en av världens främsta skildrare av det som brukar kallas den vardagliga historien. Så är det. Men om jag ska vara helt ärlig ilar jag inte längre med ystra ben mot en visning av hans filmer; man vet så att säga vad man ska få, att det kommer vara välgjort men kanske lite... enahanda och tematiskt sett förutsägbart.
Min senast sedda Loach ”Änglarnas andel” (2012) var dessutom käck på Jönssonligan-nivå – tänkte jag på väg in i premiärbiografen Lumière igår kväll. Cirka 100 minuter senare torkade jag en tår ur ögonvrån och kapitulerade inför faktum att Loach, och hans ständige manusförfattare Paul Laverty skapat ännu ett lättsamt men ändå tungt insiktsfullt stycke liv. En feel-good som den såg ut innan uttrycket släpades i smutsen från det löpande bandet.
På pappret låter premisserna för ”I, Daniel Blake” nästan poserande arbetarromantiska: En sjukskriven gammal arbetare formar en fin vänskapsrelation med en ung, fattig ensamstående tvåbarnsmor, tillsammans är de starka, liksom – men i ”verkligheten”, där vi ju nästan befinner oss, skorrar inte en ton fel.
Det gör det däremot i Alain Guiradies ”Rester Vertical”, men menat så. Regissören som senaste gjorde mycket explicita homosexdramat ”Främlingar vid vatten” är ingen vän av det traditionella, friktionsfria berättandet, det är inte alltid logiken är självklar och han tvekar inte att väva in det surrealistiska.
Hans tävlingsbidrag börjar i och för sig relativt konventionellt; en rotlös manusförfattare är på strövtåg i livet. På den bretagnska prärien stöter han på en kvinnlig beväpnad fåraherde som skyddar sina djur från vargen. En diskussion om ulvens vara eller icke vara leder till utomhussex. Han flyttar in hos henne, hennes två barn och björnlike pappa. En gammal stugsittare och hans unga adonis blandas också in i den bisarra leken. Det är en egentligen ganska stillsam film om en egenartad man men berättelsen alla infall, speciellt mot slutet, håller engagemanget igång.
Det gör förstås även en massa påträngande bilder, inklusive närstudier av olika kön (vid ett tillfälle en mycket närgången förlossningsscen, med alla tillhörande, stänkande, kroppsvätskor) och filmhistoriens kanske mest makabra anala samlag.
På presskonferensen (som hölls på franska men simultantolkades till engelska av en inte helt pigg dam) ville inte regissören spinna vidare på temat sex och död, som han erkände genomsyrade hans filmografi. Alain Guiradie var överhuvudtaget ovillig att diskutera sin film på ett djupare plan, förhoppningsvis lyckas Kulturnyheternas reporter Kristoffer Viita luckra upp hans försvar vid lördagens intervjutillfälle.
Minst lika knasig, men på ett mindre provokativt vis, är Bruno Dumonts purfärska komedi ”Ma Loute”. Ja, ni hörde rätt. Mannen bakom den nu tio år gamla Cannes-vinnaren ”Flandern” och andra socialrealistiska dramer bjuder här på en absurd komedi. Eller kanske snarare en burlesk skröna som utspelar sig 1910 vid den normandiska kusten.
En polisduo, som har tydliga likheter med Helan och Halvan, kommer till den lilla fiskebyn för att utreda ett par försvinnanden och med dem som vägledare dras vi in ett galet drama mellan en inavlad, debil överklassfamilj och fattiga fiskare med kannibalisk diet.
Tonen är hög, folk drattar på ändan, barn sitter och gnager på blodiga kapade människofingrar, roliga ljudeffekter gör den überfeta polisen ännu fetare, och alla spelar över som man bara kan göra om det är meningen. Till och med den vanligtvis så svala Juliette Binoche går upp i falsett.
Stora gester är egentligen inte min kopp latte men till min stora förvåning gillar jag det.
Ingen av de nämnda tre lär vinna men åtminstone de två franska absurditeterna lär finnas kvar på min näthinna ett bra tag framöver. Vilket inte nödvändigt ska tolkas som något rakt igenom positivt.