Föreställningen baseras fritt på boken ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” och kretsar kring en död pojkes dagbok som avslöjar mardrömslika upplevelser. Pojken Pyret lever i ett incestuöst men också filosofiskt förhållande med sin morfar, och deras galna värld blir en spegelbild där det onda blir det goda.

Boken orsakade stor skandal när den kom 1992 och nu görs föreställningen av produktionsgruppen Ramaj i regi av Nils Poletti.

Föreställningen recenseras av Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius.

Detta är ju en ansedd skandalbok, varför tror du att Turteatern gör detta?

– Ja, händelseförloppet i den här skrönan är avskyvärt. Men samtidigt liknar den här boken – som skrevs under pseudonym – inget annat. Det spekulerades i om det vara Stig Larsson, Torgny Lindgren eller kanske PO Enquist som låg bakom och den orsakade mycket debatt när den kom.

– Här kokas kulturhistoria, populärkultur, politik, filosofi, fotboll, mord, osedligheter och satirartad humor ned i en surrealistisk skröna på skelleftebondska. Språkbruket och formuleringskonsten är både förtrollande och förförande.

Boken är skriven på ett speciellt sätt, hur har de gjort om boken till scenen?

– Det är en märkvärdig iscensättning, Turteatern har snickrat ihop ett glesbygdsområde i sitt teaterhus. Här träffar vi författaren Sara Lidman, som talar vackert och förledande om naturen och sedan milt överlämnar oss till Pyret och morfar som tar med oss på vandring.

– Men i iscensättningen är deras värld mer mysig än farlig på riktigt. Här bjuds kaffe, kakor, schlager, Wagner och mumintroll. Nils Poletti har skapat en gränslös föreställning, muntrare än romanen, inte alls lika grov, med nutida blinkningar och ironiska slängar. Somligt är lysande, som Pyrets fantastiska förtal av Skellefteborna – ”har man för mycket livslust ska man åka dit.” Eller Signars makalösa monolog då han berättar om sina surrealistiska sexfantasier.

Det är snabba kast mellan det mysiga och avskyvärda, hur påverkades du av föreställningen?

– Ja, morfar, enastående spelad av Hans Sandquist, är en envåldshärskare i sitt eget rike, anarkist och nazist, hänsynslös och incestuös. Men i honom bor det givetvis sorg och förtvivlan. Diagnosen, som han själv ställer är lika enkel som självklar: ”Enda felet med mig är att jag fått för lite kärlek och stryk”.

Är den sevärd?

– Absolut. Det är en föreställning dränkt i fantasi och infall, detaljerat och snillrikt utsmyckad i scenografi och kostym. Skavande och obekväm på det där sättet som bra konst kan och ska vara.