Den evige nobelpriskandidaten Péter Esterházy har kallats den postmoderna prosans galjonsfigur. Men han var också furste och doktor i matematik.
Esterházy föddes 1950 i Budapest där han bodde fram till sin död. Släkten Esterházy är adlig och hade under århundraden stor betydelse för landets öde. Péter Esterházys farfar var den siste ungerske regeringschefen i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Efter andra världskriget förlorade familjen allt.
Familjens fall
Familjens fria fall under Ungerns kommunistdiktatur är en berättelse Esterházy återkommer till. Modern, fadern och brodern är gestalter som dyker upp i olika versioner. Det stora genombrottet kom 1985 med ”Hjärtats hjälpverb”, en gripande skildring av moderns död.
Mastodontverket ”Harmonia cælestis” (2000) är en familjekrönika, från Österrike-Ungerns glansdagar, då Haydn komponerade musik i släktens palats, till fördärvet under kommunismen. I efterföljaren ”Rättad utgåva” (2002) bearbetar Esterházy upptäckten att fadern var en informatör åt statspolisen.
För in fotbollen i litteraturhistorien
Romanen ”Ingen konst” (2010) är en skildring av 1950-talets Ungern och i den uppehåller han sig än en gång vid modern, men också vid landets fotbollslag: Ungern spelade den vackraste fotbollen samtidigt som landet var i händerna på den hemskaste diktaturen, säger han i en intervju med Kulturnyheterna 2010.
Självbiografi, historia och fiktion
I sin senaste roman ”Markus-versionen” (2014) är det till Gud han vänder sig. Och än en gång återkommer han till familjen. Familjen Esterházy kom under kommunistdiktaturen att betraktas som folkfiende och i egenskap av sådan deporterades familjen till ett kollektivjordbruk i Ungerns mest avlägsna delar. Romanen är en egenartad skildring av en egenartad uppväxt. Berättaren för en dialog med Gud, och uppehåller sig vid teodicéproblemet. Om Gud finns, varifrån kommer då det onda? Och om Gud inte finns, varifrån kommer då det goda?
Självbiografiska element och fiktion blandas i ofta i Esterházys berättelser. Han berättar fragmentariskt vilket gör att språket blir ett slags kommentar till historieskrivningen. Med det splittrade narrativet ifrågasätter han föreställningar om minne och sanning. Med den postmoderna estetiken som metod kritiserar han auktoritära system och genom sitt författarskap ger han alternativ till alltför enkla berättelser. Det gör honom också till en av de mest prisade skildrarna av efterkrigstidens Europa.
I oktober i fjol meddelade Esterházy att han drabbats av cancer i bukspottskörteln. Han blev 66 år gammal.