Erik Niva, Johanna Reimers, Robert Laul, Simon Bank och Daniel Kristoffersson är bara några av de profilerade skribenter som de svenska kvällstidningarna skickat ner till Brasilien för att skildra VM-turneringen utifrån sina personliga upplevelser.
– Att vara på VM som journalist är lite att bli vallad som boskap. Det blir svårt att hitta egna ställen där ingen annan journalist är – då blir det egna språket ännu viktigare, säger Johan Orrenius, chefredaktör för fotbollsmagasinet Offside, som gjort sig känt för långa och djuplodande fotbollsreportage.
Matchreferatet gammalt
Med dagens high light-klipp och liverapportering på nätet känns en fotbollsmatch gammal i samma stund som den spelats färdigt.
Det gamla matchreferatet dagen efter har spelat ut sin roll – i dag måste tidningen komma med någonting nytt och unikt.
– Det är inte lika lätt att få med sig folk på att tycka till om en rak nyhet. Det är som att skriva: ”Nu gick det laget till åttondelsfinal – håller du med om att de gick till åttondelsfinal?”, det är inte intressant att läsa om. Genom att i stället presentera krönikor, åsikter och ta ut favoritlag kan man få väldigt mycket reaktioner, säger Johan Orrenius.
Nyhetsrapporteringen sker på hemmaplan
Aftonbladet skickar ner fem reportrar till Brasilien, alla med uppdrag att rapportera personliga iaktagelser. Själva nyhetsbevakningen sköter man hemifrån på redaktionen.
– Du är hänvisad till presskonferenser och så kallade mixade zoner där det trängs 200 journalister. Då är det väldigt svårt för oss att få unika citat som sen ska sändas hem och bearbetas. Då går det väldigt mycket snabbare att få citat genom nyhetsbyråer som AFP, AP och Reuters, säger Håkan Andreasson, chef på Sportbladet.
Känslorna skenar
Personligt tyckande journalistik ligger i tiden. Oavsett om man skriver krönikor om politik, kultur eller sport är det de dramatiska händelserna som lockar fram de riktigt stora och målande orden.
– Risken är väl att man blir väldigt fångad av ögonblicket, att känslorna tar över så att analysen blir grumlig, säger Johan Orrenius.
– Den diskussionen förs ju ofta i musiksammanhang – man känner att ”jävlar, det är världens bästa låt”. På samma sätt blir det lätt ”det här var det snyggaste målet jag sett”. Nästa dag inser du att du kanske skenade i väg lite.