Biorepertoaren i juli betyder som alltid amerikanska uppföljare på förra årets uppföljare, som i sin tur följde upp föregående sommars uppföljare – en kommersiell evighetsmaskin konstruerad för att finansiera filmbolagsbossarnas lyxliv.
Nå. I år med en lutning åt det dystopiska.
För några år sedan vaknade den gamla fina dystopitrenden till liv igen, ja, det var väl framförallt ”Hungerspelen” som fick en ny publik att nynna ”å den mörknande framtid är vår”. Efter det har de dystra prognoserna stått som spön i backen, och nu under våren nådde vi nog ett slags peak-dystopia. Det var få amerikanska action- och äventyrsfilmer som inte utspelade sig i en totalitär och mörk framtid.
Det kommer några eftersläntrare nu under sommar och sensommar. Bland annat är de genmodifierade schimpanserna tillbaka i ”Apornas planet – Uppgörelsen”. I originalets geniala slutscen bröt Charlton Hestons rymdpilot ihop när han insåg att det som han trodde var primaternas planet egentligen var vår egen, efter kärnvapenkriget.
Det har gått 46 år sedan dess men ändå har mänskligheten inte lärt sig att man inte bör mixtra med moder natur.
Den nya flocken apfilmer är ju inte regelrätta remakes, snarare reboots och efter 2011 års prequel (ursäkta allt Hollywood-lingo) som berättar hur det gick till när schimpansernas hjärnor lämnade apstadiet, är det nu dags för slutnotan för människans dårskap. Titeln ”Uppgörelsen” insinuerar ju att detta skulle kunna vara den sista fajten om vilken art som är skapelsens krona. Fan tro´t.
Juli är alltså inte de stora intellektuella utmaningarnas högtid, men på senare år har vi i alla fall sett en ny, än så länge lite skranglig, tradition komma till liv: Den publikvänliga men ändå tämligen tajta juli-komedin.
Förra året visade ju Håkan Hellström-hyllningen ”Känn ingen sorg” att kvalitet kan frodas även på sommaren, och 2012 kom underhållande transatrippen ”Cockpit”.
I år relationsdramat ”Hemma”, som i kölvattnet efter ”Bron” och ”Homeland” lanserar ännu en blond kvinnlig huvudkaraktär med någon slags autistisk störning. Det här är Moa Gammels tredje långfilmsinsats under det gångna halvåret, efter den sågade duon ”Kärlek Deluxe” och ”Tommy”, men det blev tyvärr inte tredje gången gillt.
Ja… hela filmen är rätt kantig faktiskt, men har ändå en viss knölig charm.
Nästan svensk är ju ”Pettson och Findus – Roligheter”, eller som den heter på originalspråk: ”Pettersson und Findus – Kleiner Quälgeist, große Freundschaft”. Tyskarna köper inte bara upp våra sommartorp och våra deckare, de är också så sålda på Findus och gubben att det blir upplopp när nya böcker släpps, och nu har man gjort den första live-action-filmen om det udda paret.
Katten är dataanimerad och omgiven av tyska skådespelare, ljudsatta på svenska. Vi hör bland annat Claes Månssons stämma, halvbra synkad till germanska läppar. Vilket ger en rätt rubbad känsla.
Ännu mer rubbad är figuren Frank i den brittiska indiefilmen med samma namn. Det handlar om en ung man som får hänga med ett experimentellt rockband, men i den stora huvudrollen kan vi ana Michael Fassbender. ”Frank” har premiär den första augusti och det är då som det börjar ljusna lite igen. I alla fall på biorepertoaren.