I början av 1990-talet eldhärjades flera flyktingförläggningar – på samma sätt som skett den senaste tiden.

Tillsammans med det rasistiska knivdådet i Trollhättan har det fått många att referera till 90-talet och Lasermannen som mellan 1991 och 1992 sköt tio personer och dödade en.

Journalisten Gellert Tamas och hans reportagebok ”Lasermannen – en berättelse om Sverige” har betytt mycket för att sätta in John Ausonius, som var Lasermannens riktiga namn, i ett sammanhang.

”Ensam galning”

Boken har blivit en samtidshistorisk klassiker och vid årsskiftet kommer den i nyutgåva, med nytt förord av författaren själv.

– Debatten fram till att boken kom hade väldigt mycket fokuserat på den enskilda gärningsmannen, att han var en ensam galning. Man tyckte inte att han hade någonting att säga om samhället, säger Gellert Tamas till Kulturnyheterna.

– Men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Även om en gärningsman har någon psykisk störning så kan det tvärtom vara just den psykiska störningen som gör att han är ännu mer uppmärksam på samhällsdebatten.

Han fortsätter:

– Så var det i fallet med John Ausonius, han trodde ju på fullaste allvar att han hade 25-30 procent av befolkningen bakom sig, som stödde hans mordförsök och mord på svenskar med invandrarbakgrund, säger Gellert Tamas.

SD i stället för Ny demokrati

Det finns stora likheter mellan det politiska klimatet nu och i början på 90-talet, menar Gellert Tamas. Då hade Ny demokrati kommit in i riksdagen, och drev på för en mer restriktiv flyktingpolitik.

Nu finns invandringsmotståndet i form av Sverigedemokraterna, som vill minska asylinvandringen med 90 procent.

– I början på 90-talet sprang sverigedemokrater runt på gator och torg och heilade och stod för den mer radikala högerpolitiska delen av samtalet. I dag finns de i riksdagen, med ett liknande budskap som Ny demokrati hade, säger han.

Skillnaden: sociala medier

Den största skillnaden mellan samhället nu och då är internet och de möjligheter till mobilisering som de sociala medierna ger.

– Extremhögern på 90-talet, alltså på den tiden Sverigedemokraterna, och ännu längre ut till höger Vitt ariskt motstånd, hade små stencilerade skrifter som var ganska svåra att få tag på, säger Gellert Tamas.

– I dag är allt bara ett klick bort. Det är bara att gå in på någon av av hatsajterna och få din världsbild bekräftad. Till exempel att Sverige håller på att hotas av en undergång, och om jag bränner ner en flyktingförläggning så kanske jag kan stoppa det.

Lärdomar från 90-talet

Många debattörer har efterlyst mer handlingskraft hos politiker och polis efter den senaste tidens rasistiska dåd. Och där finns något att lära, tycker Gellert Tamas.

Han menar att både politiker och polis på 90-talet länge viftade bort attacker, mordbränder och molotovcocktails mot flyktingförläggningar.

– Pojkstreck var ett ord som ofta återkom då. Jag tror att den viktigaste lärdomen från det tidiga 90-talet är att ta de här våldsdåden på största allvar, säger han.