Gessles nya album är på engelska och heter "Party crasher". Förstasingeln "Silly really" har legat på topplistans övre del de senaste veckorna.

Hur skulle du beskriva Party Crasher?
– Ambitionen var att göra en dansinspirerad platta, och utgångspunkten var att skriva låtar på ett nytt sätt, utifrån grooves. Alltså istället för att börja på gitarren eller pianot och skriva en melodi, så började jag med själva svänget. Jag hörde att Björn och Benny gjort så när de skrev Dancing Queen och bestämde mig för att försöka. Jag utgick från popmusik som har ett skönt sväng, 70talsdisco och 80talssyntpop.

Skivan har beskrivits som din roligaste skiva hittills.
– Det är skoj, men jag tar verkligen inte sånt för givet, utan är jättetacksam så fort man får respons. Jag försökte göra en platta där jag inte upprepade mitt vanliga sound. Alla andra skivor är väldigt organiska, men på Party crasher har jag försökt skriva tolv singlar. Låtarna är korta, effektiva och jag har försökt få med svänget i varje låt. Skivan är hänsynslöst kommerisell! Det känns härlig.

Hur har musikscenen förändrats sen det begav sig 1978 med Gyllene Tider?
– Att gå upp på scenen är faktiskt betydligt roligare nu än för 30 år sedan. Då kunde man ju ingenting.
– Det är en helt annan tid, en helt annan bransch. Jag märker på min elvaåriga son att popmusik bara är en av många förströelser i dag. På min tid var musik det enda som fanns.

Du fyller 50 i januari, hur känns det och hur länge kan man hålla på?
– Det känns konstigt - jag, femtio? Ingmar Johansson blev tungviktsmästare samma år som jag föddes. Det var verkligen längesedan. Men jag mår förträffligt, har hälsan i behåll och får jobba med det jag vill. Det känns kanon.