Skurkar dör, hjältar dör och barn bränns på bål av sina egna föräldrar. ”Game of Thrones” har lärt oss så mycket. Framförallt att vem som helst kan dö när som helst. Därför är det kanske passande att Jamie Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) spelar huvudrollen när Susanne Bier gör sitt bästa för att mäta sig med George RR Martins orättvisa-dödsfall-att-klippa-ut-och-minnas.
Coster-Waldau spelar reko polismannen Andreas som precis fått barn med Anna (Maria Bonnevie). Tillsammans bor de i en feng shui:ad villa där bebisen kan mysa i en dammfri tillvaro. Anna har förlossningsdepression och Andreas kämpar för att hitta känslan av eufori som helst ska infinna sig efter att man fått barn. Medelklassproblemen verkar ändå rätt futtiga när Andreas en dag besöker ett par pundare i tjänsten som också är nyblivna föräldrar.
Susanne Biers porträtt av en knarkarkvart får Sergels torg att framstå som ett ekologiskt dagis. Bebisen ligger i sin egen avföring och skriker på toalettgolvet. Pappa Tristan (Nikolaj Lie Kaas) misshandlar sin sambo Sanne (May Andersen), innan han skjuter upp heroin i någon av sina tribaltatuerade lemmar (triggervarning utfärdas till Beatrice Ask).
Om det är något barn som borde dö är det alltså Tristan och Sannes, är det meningen att vi ska tänka. SPOILER: Det blir tvärtom.
Att döda små barn är ingenting danska regissörer skyggar för, som fans av Lars von Triers ”Antichrist” kommer ihåg. Susanne Bier vet hur hon ska göra det så realistiskt som möjligt. Och visst, det skapar en trovärdighet när den sorgen får Andreas att flippa. Han byter ut sitt döda barn mot knarkarnas levande och negligerade knyte och ger således både bebisen, Andreas och Anna en ”andra chans”, om än på ett groteskt sätt.
Det är svårt att svälja Biers fyrkantiga pundare, som tilldelas psykopat respektive offerroll. Däremot blir det intressant att se hur redige polismannen Andreas släpper all sin yrkesheder när hans privatliv slås i spillror.
Som publik stör jag mig först på hur jag manipulerats att nästan rättfärdiga övergreppet. ”Skulle inte det misskötta lilla paketet ändå få det bättre hemma hos nyktra, rena, inte totalt galna familjen?” Men det är också möjligt att Susanne Biers skissartade klassklyftor funkar som en metafor för hur övre medelklassens privilegier kan skapa en slags moralisk blindhet.
Det är ett effektivt, om än stundtals ihåligt drama, och sidohistorien med Andreas alkoholiserade kollega tillför inte mycket. ”En andra chans” är en s.k. ”stark” film men ändå en av Biers svagare. För dig som är sugen på outhärdlig tragedi mitt i sommaren finns det nog ingenting annat på bio just nu.