– Det gör ont i hjärtat när jag läser tidningen. Både när det gäller Sverige och övriga världen. 1945 sades det ”aldrig mer”. Och nu kommer antisemitismen tillbaka.

Hédi Fried är 90 år gammal och har bott i Sverige sedan 1945. Hon har känt sig trygg här och hoppades att få leva som en sorglös pensionär. Men nu är hon rädd.

Känner du dig hotad i Sverige idag?

– Inte som person, men jag är rädd för mina barn, barnbarn och kommande generationer om man inte kan få bukt med det här.

Trodde inte kriget skulle komma

Vid andra världskrigets utbröt var Hédi Fried 14 år gammal. Hon levde ett lyckligt och vanligt judiskt medelklassliv med sin familj i norra Rumänien.

– Jag trodde aldrig, jag tror inte vuxna trodde det heller, att kriget kommer till oss.

Men kriget kom, först de ungerska soldaterna som bland annat ströp judarnas möjligheter till inkomster. Sedan, efter några år, kom de tyska soldaterna.

– I april 1944 kom order om att vi ska till gettot. Fyra veckor senare, den 15 maj, var vi på väg till boskapsvagnarna som förde oss till Auschwitz. Vi fick sitta i våra baracker och fick bara så mycket mat så man inte skulle dö. Och hade vi inte blivit utvalda till arbete efter tre månader så var det gasen som väntade.

Befriades av britter

– Jag blev utvald turligt nog, både jag och min syster. Genom olika finter så att säga, från min sida, så klara jag av att vara tillsammans med min syster hela tiden. Sedan hade vi tur en gång till för vi blev skickade till Bergen-Belsen i slutet av kriget. Vi var där i en vecka, utan bröd och vatten, sedan kom de brittiska soldaterna och befriade oss.

De två systrarna överlevde men deras föräldrar mördades.

Hédi Fried har skrivit flera böcker om det här, bland annat ”Skärvor av ett liv” som översatts till flertalet språk. Intäkterna från böckerna har hon använt för att starta en stiftelse som ska främja forskning och upplysning för att bekämpa rasism och antisemitism.

”Så länge jag står på mina ben”

Hennes mångåriga arbete med att informera om förintelsen har också resulterat i en rad priser. Enligt Hédi Fried är det viktigt att minnas.

– Man måste komma ihåg det av två anledningar. En, om man inte minns så har det inte funnits och de har inte levt. Två, allt det jag lärde mig under de här åren, på mitt eget skinn, vill jag aldrig att det ska hända någon annan.

Vad händer när er generation inte finns längre?

– Så länge jag kan stå på benen så kommer jag att berätta. Nu vänder jag mig till tv, jag hoppas att alla som hör mig, hör oss få som har överlevt berättar för sina barn. Och deras barn berättar för sina barn och så vidare.

Oroas över antiziganism

Hédi Fried är inte enbart orolig för judarnas situation. Hon säger att hon blir bestört när hon ser ur illa många romer har det.

– Det handlar inte vara om judar, det handlar om alla minoriteter. Att det skulle kunna handla om dig det tänker du inte på.

I dag deltar Hédi Fried och andra svenska överlevande tillsammans med bland andra kronprinsessan och  kulturministern vid en minnesceremoni i Auschwitz.