När dokumentären Grey Gardens kom 1975 fascinerades världen av det märkliga mor och dotter-förhållandet i en societetsfamilj som tappat greppet om verkligheten. Nu har Little Edie och Big Edie blivit teater, med skådespelarna Ingela Olsson och Monica Stenbeck gör rollerna i den centrala relationen. Även Johan Wahlström medverkar.
Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius har sett regissören Rickard Günthers uppsättning på Teater Galeasen i Stockholm.
– Det är två fascinerande kvinnoöden i en slags arkaisk berättelse som klarar sig med bravur genom alla Bechdeltest. I Stridsbergs manus finns en verklighet, men det finns också en stor portion dikt. Konsten att falla är en fri fantasi över dessa båda kvinnors liv. Bitvis förhöjd får man förmoda, även om de verkliga kvinnorna i den kultförklarade dokumentären från 1975 är tämligen osannolika i sin isolerade excentricitet, berättar hon.
”Relationernas relation”
Galeasens scen är förvandlad till en grotta av skräp och gamla minnen av det vanligtvis så minimalistiskt stilmedvetna scen- och ljuskollektivet Sutoda, som ser ut att ha använt något slags retrofilter på Instagram för ljussättningen, enligt Anna Hedelius.
– Ett glömt Törnrosaslott – omvärlden är endast antydd genom de högra fönstren, som är halvt om dolda bakom nakna träd.
Är det mor och dotter-temat som är oemotståndligt?
– Ja, denna relationernas relation. Sara Stridsberg beskriver två ensamma själar som lever tillsammans men knappast blir lyckligare av gemenskapen. Två kvinnor i symbios, som slåss verbalt och misshandlar mentalt. Hennes text är som ett maffigt surdegsbröd för skådespelare med en stor portion sälta och tuggmotstånd i replikerna. Gott om luft och utrymme för att ta ut svängarna ordentligt.
”Känner ångesten komma krypande”
Vad tycker du om Ingela Olsson och Monica Stenbecks insatser?
– De är helt briljanta i sina roller. Ingela Olsson med skev kroppshållning som den ständigt klädbytande Edith – Ann-Bonander Looft har gjort ett hästjobb med alla kostymer – och Monica Stenbeck som den åldrade bitska modern. Båda är fullkomligt övertygande. Liksom Johan Wahlström som elegant och lågmält och glider in i totalt nio olika roller, från inrikesminister till Jackie Kennedy.
Anna Hedelius uppskattar den autentiska obehagskänslan.
– Det är lätt att njuta av den här fantastiskt komponerade pjäsen om vilsenhet, självförakt, sökande och panik. Och den som någonsin varit i närheten av känslan att livet springer förbi känner ångesten komma krypande, säger hon.