– När media drar sig tillbaka från landsbygden så får väl konstnärerna kliva in. Det kanske låter lite proggigt men jag gillar tanken, säger Mats Jonsson.
Han går runt och donar i lokalen på Saltsjökvarns brygga i Nacka. Sätter de sista bilderna på plats. Många av dem föreställer hemorten Bollstabruk, som Mats Jonsson lämnat till förmån för Midsommarkransen i Stockholm. Något han känner viss skuld över, en skuld han bearbetar i sina serier.
Vackraste och sorgligaste platsen
Utställningen ”Vakna Stockholm!” är ett samarbete mellan Mats Jonsson, känd främst för sina självbiografiska serier ”Hey Princess” och ”Mats Kamp”, och Anders Åberg, träskulptören och bohemen från Klarakvarteren som byggt Mannaminne, friluftsmuseet i Nordingrå.
I Åbergs ateljé visas nu serieteckningar och skulpturer, många med förankring i det Ångermanland som präglat dem båda.
– Det är en vackraste och sorgligaste platsen i världen och på jorden, i alla fall för mig, säger Mats Jonsson. Det är vackert på ett vemodigt sätt. Det är något med talltoppsångest, som min fru brukar kalla det. De här granklädda bergen. Vemodet blir såklart ännu starkare när saker och ting monteras ned och försvinner.
Folkhem på dekis
Anders Åberg instämmer. Flera av hans skulpturer är djupt samhällskritiska. Igenbommade Folkets hus och ett rejält svenskt lok som tycks sjunka genom golvet. Folkhem på dekis.
– Allt vi gjorde på 50-talet och 60-talet var ju världsbäst. Bästa loken, bästa bilarna, bästa bostäder, bästa skolan. Nånting har förändrats där. Vi kanske fortfarande gör bland de bättre bilarna men vi tillverkar inte lok, och skolan är väl sådär, va? Här går det här DA-loket ner i marken, va. Försvinner, säger Anders Åberg.
Humor och politik
Det skiljer drygt trettio år mellan dem, och de har vitt skilda konstnärliga uttryck och bakgrund. Anders Åberg kommer från en anrik konstnärsläkt och Mats Jonssons anor är skogsbruksproletära. Men de möts i humorn och till viss del i den politiska blicken.
Men när Mats Jonsson har en pin från Vänsterpartiet på kavajslaget talar Anders Åberg om sig själv som monarkist. Delvis på grund av att han och kungen är gamla bekanta. Anders Åberg har aldrig varit renlärig, röstat på sossarna men alltid älskat McDonalds som ”räddade honom från skörbjugg”.
Mats Jonsson berättar att han drömmer om att kunna skildra sin egen död i det självbiografiska projekt han ägnar sig åt. Anders Åbergs har också smått megalomana anspråk med den egenbyggda byn Mannaminne.
Både konstnärerna har en enorm drivkraft.
– Vi kom fram till att vi bägge var ensamma som barn och det tror jag är genomgående för att man ska bli konstnär, säger Anders Åberg.
– Att man får fylla sin egen fritid. Man har inga hockeykompisar eller fotboll. Så sitter man och grunnar och plötsligt läser man Sartre utan att man visste vad det var. Man kan bli lillgammal tidigt. Och sen är man i den fasen resten av livet.
Stark skulptör och klen serietecknare
– Träskulpturer och serieteckningar är väldigt tidskrävande. Men det är inget negativt. Det är som en ro. Att sitta och arbeta med händerna. Eller stå kanske du gör, säger Mats Jonsson.
– Ja, skulptörer står ju väldigt och blir väldigt starka i ena handen. Som tennisspelare. Nadal har ju väldigt kraftig vänster eller högerarm. Och efter varje utsmyckning man har gjort på landsbygden får man möta ortens armbrytare. För de ska visa konstnären att här har vi vårat regelverk. Jag har brutit ned den starkaste från Ockelbo en gång, säger Anders Åberg.
– Medan jag som serietecknare fick stryk av min farmor i armbrytning. Jag vet inte hur det går ihop.
– Det har nog format dig också.
– Antagligen, säger Mats Jonsson och skrattar.