De samlas i parken invid Avenyn i centrala Göteborg. Ett femtontal personer deltar – som levande minnesmärken över rörelserna som håller på att bli historia.

– Det är som ett minnesmärke, ett sätt att återskapa historien och ett samtidsdokument. De återskapar de här gamla rörelserna väldigt långsamt, säger Alexandra Pirici.

Hon kallar det ”en levande skulptur”. Verket bygger på intervjuer med industriarbetare om vardagens rörelsemönster.

”Ser mina arbetskamrater”

Manfred Leuschner står bredvid och tittar på. Han är en av dem som berättat om sitt arbete. I kroppen har han 44 år av arbete på kullagerfabriken SKF.

– Jag ser mina arbetskamrater som håller på här: Christina som mäter ringar och lägger ihop dem i ett lager. min jobbarkompis Josef som sätter in det stora röret som ska bli ringar i sin automatsvarv. Jag tycker det är helt fantastiskt.

– I skolan får man lära sig mycket om kungar, men inte vad arbetarna har sysslat med. Här får vi se exempel på det som har betalat välfärden i Sverige: alla de arbetsrörelser som har förekommit i generationer, säger Manfred Leuschner.

Kroppen istället för maskinen

Verket har kommit till på initiativ av Statens konstråd. Till skillnad från industriminnesmärken som fabriker och maskiner handlar detta om den arbetande kroppen i övergången till ett postindustriellt samhälle.

– Monumentet gestaltar även okvalificerat arbete. Därför försöker jag göra arbetet så lätt som möjligt för aktörerna. Jag försöker även tänka på hur det är att arbeta i dagens ekonomi. Hur kan vi vara ett kollektiv om vi inte fysiskt samlas på samma plats?, säger Alexandra Pirici.