Det må vara en sliten sanning men vi svenskar har en kluven relation till Europa. Ofta uttryckt är Europa någon annanstans. Det blir tydligt på Dramatens stora scen.

Föreställningen bygger på den tjeckiske författaren Patrik Ouredniks text Europeana – en kortfattad historia om nittonhundratalet och skildrar allt från bh:ns tillkomst till atombomben. Här ryms folkmord och Barbie, toalettpapper och Zyklon B. Berättaren är en slags övertänd historieprofessor som sliter isär kronologin och betonar både det omvälvande och det till synes fjuttiga. Perspektivet är helikopterns och gör läsningen smått hisnande.

På scen framför tolv skådespelare texten samtidigt som de agerar i en svensk samtid, figurer i ett hem där festerna spårar ur och middagsbjudningarna förstörs av groteskerier från fronten.

Inte så lite som Europas historia. Framstegens glädjefnatt blandat med krigens gastkramande sorg. Ett ständigt pågående bygge där det först råder euforisk uppbyggnad för att sen urarta i totalt sönderfall.

Uppsättningen följer Ouredniks text slaviskt för att sen opponera sig, ifrågasätta och ge vår tids kommentarer. Electra Hallman är oförglömlig som vrålande akrobatiskt performancevrål. Rebecca Plymholt gör en träffsäker AI-robot, innan den gör henne, om man säger så.

Mattias Andersson använder sig av olika generationer och ställer i huvudsak en ung ensemble (många är födda på 1990-talet) mot två äldre skådespelare. Det tydliggör tidens bråddjup men tappar så småningom sin laddning. Snart går festandet på repeat och figurerna på scen blir mer av schabloner.

Det är smart gestaltat men för den som längtar till Europa känns kontinenten avlägsen.