Rättviseförmedlingens nya digitala verktyg, som ska hjälpa redaktioner räkna på vem som får höras i medierna, får hård kritik.
GP:s Alice Teodorescu tycker att debatten om mångfald har blivit enfaldig, och i en debattartikel i Dagens samhälle skriver forskaren Dan Korn att Rättviseräknaren bygger på en rasistisk tanke.
”Så långt man kan komma från Martin Luther Kings dröm om att karaktären, inte hudfärgen, ska vara det som betyder något”, skriver Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl.
”Dumt och förnedrande”
Rättviseförmedlingen vill att räkneverktyget ska täcka in mer än bara kön, som medierna räknat på länge. En möjlig metod är att identifiera namn i artiklarna utifrån en databas som samlat information om var någonstans i världen ett namn är vanligast, skriver Rättviseförmedlingen på sin sajt.
– Det är dumt och ofantligt förnedrande. Hur många generationer ska vi behöva vara exotiska invandrare?, säger Alice Teodorescu, ledarskribent på Göteborgs-Posten.
Själv tackar hon alltid nej till mediedebatter om hon misstänker att hon är där för att fylla funktionen som ”ung invandrartjej”. Istället förespråkar hon att journalister struntar i hårfärg, efternamn och etnicitet och inriktar sig på att hitta kompetenta personer med olika perspektiv och värderingar.
– Det är olika åsikter som för ett samtal framåt, inte hudfärg eller vad man har mellan benen, säger Teodorescu.
Utanför kontaktnätet
Seher Yilmaz på Rättviseförmedlingen håller med Alice Teoduoresu, men menar samtidigt att det är meningsfullt med ett räkneverktyg.
– Det är först när man vet hur verkligheten ser ut som det är möjligt att arbeta för en förändring och nå det som både vi och Alice Teodorescu vill, säger Seher Yilmaz.
2016 skruvar SVT upp sin mångfaldsambition. För att nå målet att fler med utländsk bakgrund ska synas i sändningarna kommer man att hålla räkningen, säger Helena Olsson, programbeställare.
– Ska vi sätta press på oss själva måste vi kvantifiera. Vi kan titta på namn, om någon bryter på svenska eller om det på annat sätt framgår att man har utländsk bakgrund, säger Helena Olsson.
”Trubbigt verktyg”
Hon menar att det är ”ett trubbigt verktyg” att ge sig på att försöka räkna hur många personer som har utländsk härkomst.
– Det duger bara till att se om något förändras över tid. Men om vi ska göra en förflyttning och spegla samhället bättre så måste vi ha ett verktyg.
Men vad händer om man helt struntar i utländsk härkomst och bara letar olika åsikter och värderingar?
– Ibland är det säkert ett bättre sätt att hitta människor. Men när det gäller att så många som möjligt ska kunna känna sig igen sig i vår bild av samhället så tror jag det har ett egenvärde att människor med till exempel utomeuropeisk bakgrund syns och bedöms vara lika relevanta intervjupersoner som de som inte har det.