I pressmeddelandet kommenterar kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) sitt förslag till ny kulturarvspolitik med två meningar, mer kärnfulla än de i förstone kan ge intryck av.

I den första meningen slår hon fast att museerna ska vara oberoende. I den andra meningen säger ministern uppfordrande att: ”Kulturarvet behöver nå ut till fler människor och bli en angelägenhet för fler.”

Kulturpolitikens dilemma i två snabba punkter. Man får inte lägga fingrarna i det fria kulturlivet, men i nästa mening gör hon det ändå. För politiker ska leda i osäkra tider – vad skulle vi annars ha dem till?

Nuvarande utbud av museer började ta from under sent 1800-tal (Nationalmuseum 1866) och är starkt knutna till skapandet av en svensk nationell identitet.

Museiverksamhet är av naturen en ideologisk verksamhet. Att påstå något annat är nys.

Vi har dessa imponerande stenhus med fina grejer på väggarna eller i glasmontrar för att svara på frågan: Vilka är vi?

Det är en fråga som – efter en längre tids fridfull sömn – på nytt vaknat till politiskt liv, med ett rytande.

Vilka är vi? Frågan hade ett svar vid sekelskiftet 1800-1900-tal och rimligen ett helt annat svar 2016.

Nu är Sverige sedan länge ett mångkulturellt samhälle, med ett intrikat system av identiteter, klyftor och samband. Dessutom lever vi i en genuint globaliserad kulturmiljö.

I detta lagförslag ställer Alice Bah Kuhnke ganska tydligt in sig i den socialdemokratiska traditionen av kulturpolitik som reformpolitik, det man ibland velat kalla demokratiseringsprocess.

Denna politiska vilja är sprungen ur insikten att det finns människor som känner sig utestängda ur det institutionella kulturlivet. Man ser det som ett rättvisekrav att öppna kulturlivet för folkflertalet. Då var det främst arbetarklassen, nu är det främst etniska identiteter utanför normen som kan känna sig vilsna på museet.

På många ställen i propositionstexten finns formuleringar om att kulturarvsinstitutionerna måste ta publikens förutsättningar i beaktande, arbeta för att nå ut till grupper man idag inte når och så vidare. Man ska vidga, bredda, engagera, öppna.

(Komna så långt kommer vissa debattörer att högljutt anklaga ministern för att stoppa fingrarna i kulturlivets frihet, och diktera vilka perspektiv som ska anläggas på kulturarvet.)

Vi vet sedan länge att Sverigedemokraterna vill mobilisera kulturens och kulturarvets kraft för att motverka denna utveckling. SD ser det som kulturarvspolitikens centrala uppgift att bevara, försvara och upprätthålla det man ser som ett genuint svenskt kulturarv.

Var de borgerliga partierna står i frågan, och om de står samlade eller var för sig, är svårt att förutse. Antagligen någonstans mittemellan.

Direktiven till den museiutredning som sattes igång under alliansregeringen betonade också att samhället förändrats och museerna måste hänga med – men sen pratade man helst om digitalisering och internationella utbyten, inte så mycket om det så kallade utanförskapet och hur kulturpolitiken bör förhålla sig till det.

Påfallande många borgerliga ledarsidor tog chansen att puckla på Alice Bah Kuhnke när journalisten Ola Wong i ett frenetiskt enmansanfall tidigare i höst anklagade henne för ideologisering, normkritik och klåfingrighet.

Påfallande få debattörer ryckte ut till hennes försvar – eller ens till normkritikens.

För 20 år sedan hade denna kulturarvsproposition nog tett sig rätt okontroversiell. Nu? Det ska bli verkligt spännande att se vilken debatt den utlöser.