Kampen om Guldpalmen hyser som tidigare nämnts bara tre kvinnliga regissörer; förutom brittiska favoriten Andrea Arnold även tyska Maren Ade och franska Nicole Garcia.
Den sistnämndas ”Mal des pierres” utspelar sig under 20 år i mitten av 1900-talet, där en lite eljest kvinna tvingas gifta sig mot sin egen vilja men senare träffar den äkta kärleken på ett sanatorium i Schweiz. Ja, det låter kanske som en banal pigroman men sanningen är det motsatta. Det här är en detalj- och nyansrik sak som tar många egna turer. Här är det stora känslor i mycket små gester, Marion Cotillard går helt in i sin knöggliga rollfigur och gör henne till en av de mest spännande jag sett på festivalen så här långt. Småstörd, egoistisk, kylslagen kan man tycka, men i grunden bara en människa som vägrar anpassa sig, vilket får sina konsekvenser.
Den film som enligt många leder Guldpalmsracet, oavsett kön på regissören, är Maren Ades ”Toni Erdmann”, och här kan vi snacka eljest: Nästan tre timmar (många långa filmer i år) om en mycket udda far- och dotter-relation, som tar oss från Tyskland till Rumänien och tillbaka igen. Pappan är pensionerad, dottern jobbar häcken av sig på ett kostymjobb för ett konsultföretag i Bukarest, dit den sjaviga fadern kommer helt oanmäld och försöker få kontakt. Det går inget vidare. Men han kämpar på. Vi också.
Sällan har jag blivit så fundamentalt irriterad på en filmfigur (han gillar verkligen sina practical jokes...), vilket naturligtvis är meningen, vi har ju dotterns perspektiv (hon är rätt knepig hon också). Men han växer, framför henne, och framför oss.
Maren Ade nöjer sig emellertid inte med det, hon zoomar nästan obemärkt ut i ett politiskt perspektiv, får oss att fundera på snedfördelning av världens rikedomar, och detta utan att ens höja rösten en sekund.
Det ska erkännas att jag tappade fokus en stund strax efter tvåtimmarsstrecket, det blir faktiskt lite enahanda ett tag, men så plötsligt, mot sista akten, tar ”Toni Erdmann” ny sats och får den fullsatta biografen att lyfta i gapskratt och i festivalens hittills längsta slutapplåd.
Filmmakarens hittills största framgång, ”Du och jag”, som gick upp i Sverige 2009, hade också en sällsam charm men det här är egenartat på en annan högre nivå.
Men Andrea Arnolds ”American Honey” var tyvärr en besvikelse. Visst, en snyggt handhållen kamera och en intensiv autentisk närvaro i spel och miljö – samt en och annan skönt oväntad icke-vändning – gör att det är en klart överkomlig sittning. Men här finns definitivt inte stoff till att fylla de två timmar och 42 minuter som filmen lider.
Idén till berättelsen om den 18-åriga, sargade Star som rymmer hemifrån för att hänga med ett gäng dopeheads, med den karismatisk ledaren Jake (Shia LaBeouf), på en road trip genom USA, fick regissören och manusförfattaren Arnold av en artikel i New York Times som berättade om unga fattiga människor som drar runt i småbussar för att sälja tidningsprenumerationer (!). Brittiskan följde med ett sådant gäng, gav sig också ut på egen road trip och formade sedan manus efter det.
På presskonferensen nekade Arnold till att ha några specifika filmiska förebilder. Hon inspireras istället av människor hon möter, av livet själv. Det märks i hennes verk, där finns alltid en realism som känns äkta, men tyvärr mixar hon allt oftare upp den med naturpoetiska bilder (hennes filmer börjar allt mer likna Naturrutan) och en lätt pretentiös ton som i sin värsta stunder närmar sig ren melodramatik.
Den manliga huvudrollen, med sin råbarkade men machosnyftiga persona, känns som hämtad från valfri gammal Mickey Rourke-rulle.
Shia LaBeouf var också med på presskonferensen och fick frågan hur han kände inför alfahannen Jake, och inför den kommande John McEnroe-rollen i svenska satsningen ”Borg/McEnroe”. Den permanent buttre skådespelaren konstaterade bara: Jag ÄR Jake. Jag ÄR McEnroe. That’s it, man.
Efter de två starka begynnelsefilmerna ”Red Road” (fortfarande dovt lysande i Arnolds repertoar) och ”Fish Tank” (båda vann jurypriset här i Cannes) har hon nu gett oss lika många förvånansvärt trubbiga dramer på raken, vilket gjort att favoritskapet har naggats i kanten.