I en avskalad uppsättning möter publiken Stefano som arbetar hos den italienska kustbevakningen. Hans tidigare karriär som fiskare fungerade inte, därför tvingades han söka sig vidare till kustbevakningen där han främst får plocka upp döda kroppar i vattnen utanför ön Lampedusa.
Publiken får bland höra när han berättar om hur kropparna ser ut när fiskarna har ätit på dem.
– Jag gör inget för att enbart chockera. Med mina pjäser försöker jag ta fram det som faktiskt händer i världen. Det här vad som händer i vår kontinent, det händer på vår tröskel, säger Anders Lustgarten.
Misstänksamma mot flyktingar
Parallellt med historien om Stefano berättas den om brittiska Denise. Hon bor i Leeds där hon sliter med ett lågbetalt arbete samtidigt som hon kämpar för att myndigheterna ska ge hennes sjuka mamma rätt vård.
Både hon Stefano är fyllda med känslan av att samhället har vänt dem ryggen. Därför är misstänksamma och kritiska när de möter flyktningar som de anser tar resursers som borde gå till dem.
– De känner att de arbetar hårt men får inget tillbaka. Därför undrar de varför andra ska få ta del av deras skattepengar. Det är ett väldigt trångsynt sätt att se på saken. Ingen ser den större bilden och frågar varför varken de själva eller de som kommer har några pengar, säger Anders Lustgarten.
– Vad jag försöker göra i mina pjäser är att ta in den sortens makropolitiska frågor. Men utan att det blir för tydligt för då blir det tråkigt och akademiskt, fortsätter han.
Slår samman ”vi” och ”dem”
Anders Lustgarten började skriva pjäsen 2013 när den stora båtkatsrofen inträffade utanför Lampedusa. Pjäsen kan ses som skarp kritik mot den politik som EUs ledare för. Enligt Lustgarten är det en politik som både gör det svårare för flyktingar som söker sig till Europa och för kontinentens arbetarklass.
– Folk tror att den pågående flyktingkrisen och nyheter om Europas fattiga är två skilda historier. Vad jag ville göra genom att föra samman olika öden var att vissa att de här grupperna är två delar av samma fenomen, säger han.
– Även om de ser olika ut när det gäller kultur eller arkitektur så möter människorna där samma sorts öde. Folk som Stefano och Denise tillhör dem som får nöja sig med osäkra jobb, fått färre förmåner oich måste låna pengar för att klara sig. De är i en läge av sårbarhet, ilska och frustration som liknar det läge flyktingar befinner sig i.
Vill ingjuta hopp
En bit in i historien händer något som förändrar tillvaron för både Denise och Stefano.
– När du träffar och lär känna folk från någon grupp, vilken som helst, så framkommer att de är lika roliga, jobbiga och mångsidiga som vi alla är. Så det är svårt att behålla misstänksamheten och räddslan när man lär känna människor.
Vad vill du att publiken ska ta med sig från salongen?
– Pjäsen handlar om den oväntade möjligheten som hoppet innebär. Pjäsen handlar om att inte vara rädd för den andra sidan, det handlar om att hitta nya sätt att leva tillsammans. Det är något som måste ske för det här kommer inte att stanna, det här är det nya normala.