Lidija Praizovic debuterade som romanförfattare med ”Spegelboken” för fyra år sedan.
När hon gick på författarskolan Biskops-Arnö skrev hon om sina klasskamraters trygga medelklassbakgrund. Om deras föräldrar, med titlar som genusvetare, skribenter och konstnärer. Hon jämförde med sin bakgrund och sin mamma, en förtidspensionerad städerska från Serbien.
– Folk borde ha förståelse för det perspektivet. Vad som händer med en när man är den svartskalligaste och kanske underklassigaste i en klass, och dessutom tjej.
Hade de förståelse för det?
– Nej, inte alls.
Namngav klasskamraterna
Lidija Praizovic namngav och utlämnade. Hon skrev om klasskamraternas präktiga medelklassliv, om deras medvetna eller omedvetna översitteri, om deras sexualitet. Hon gjorde precis det som Karl Ove Knausgård, Lars Norén, Carina Rydberg och Maja Lundgren också gjort.
Skillnaden var att de hon skrev om också skulle läsa, analysera och komma med feedback.
– Jag skrev om mig själv, och då kom de med i det här. Ju mer upprörda de blev, desto mer började jag skriva om dem. Sedan var det någon som sade: Du kommer inte att kunna göra det här, för det är inte bara en litterär situation utan också en social situation. Det hade jag aldrig tänkt på. För mig var skrivandet allt.
”Rätt står mot rätt”
Författarklassens tidigare uppfattning om att litteraturen ska vara fri stämde inte längre. Till slut bad lärarna Lidija att inte lägga fram fler texter om klasskamraterna.
– Den pedagogiska situationen blev ohållbar. Människor som var inskrivna i texten skulle själva diskutera den som litteratur. Där finns en intressant konflikt: å ena sidan yttrandefriheten, å andra sidan måste man på en utbildning att man känner sig trygg. Jag tycker att rätt står mot rätt, säger Arne Sundelin, som är lärare på Biskops-Arnö.
”Tar tid att släppa underdogperspektivet”
Nu sitter Lidija Praizovic och skriver på sin kommande roman. Hon har på senare tid befunnit sig mitt i kulturdebatten, och blivit både hyllad och omdiskuterad för sitt författarskap. Frågan är: När går det att släppa underdogperspektivet?
– Jag tänker att det kommer att ta tid. Även om jag får en position, eller som nu när jag fått lite erkännelse i alla fall. Det tar tid innan det sätter sig i känslorna och kroppen. Förstår du? Jag vet inte hur lång tid det tar innan känslan man burit med sig hela livet, som satt sig i det innersta av ens känslor, tvättas ur, säger Lidija Praizovic.