Låt oss inte vara trumpna, det finns mycket att se fram emot.
En gång var Finlands sak vår och många gånger har den varit svår. Men Jörn Donner förblir reportern inifrån med utifrånblicken: författaren, filmaren, politikern, makthavaren, myten.
Donner har en verkförteckning lika multipel som sin cigarettkonsumtion, men har skrivit om sitt hatälskade Finland i ”Nya boken om vårt land” och ”Nyaste boken om vårt land” (båda svar på Zacharias Topelius nationalromantiska folkskolebok ”Boken om vårt land” från 1875).
1973 kom ”Sverigeboken” – en lika svidande blick på svenskheten som finlandssvenska Marianne Alopaeus ”Drabbad av Sverige” tio år senare.
Och höstens ”Sverige – resor i ett främmande land” följs nu i januari 2017 – när Finland firar 100 år av självständighet – av ”SuomiFinland”. ”
Hänsynslöst personliga och politiska uppgörelser med nationsmyter: kartorna måste ritas om hela tiden.
Sydkoreanska Han Kang introducerades på svenska i höstas med ”Levande och döda” (översatt av Eva Johansson) – en ohygglig och sublim dokumentärroman om Kwangjuupproret i maj 1980 där ungdomar och barn massakrerades av sydkoreansk armé och polis. I januari kommer Booker-prisade ”Vegetarianen” om en kvinnas provocerande beslut att sluta äta kött. Om våld och frihet. Det här är ett stort författarskap.
De poetiska essäerna blir allt intressantare: romanerna som är hybrider, lika mycket tankeböcker, memoarer som berättelser skrivna med öppet visir (en manlig, riddaraktig bild fast de är oftast skrivna av gränsöverskridande kvinnliga röster). Ofta om kroppar, modersmyter, identitet och skrivande. Maggie Nelsons ”Argonauterna” (övers Karin Lindeqvist) är senaste självlysande exemplet, men året gav oss också “I love Dick” av Chris Krauss, ”Avd. för grubblerier” av Jenny Offill, ”Hjältinnor” av Kate Zambreno och på svenska Karolina Ramqvists ”Om natten”.
Och i vår en närmast essäistisk poesi i kanadensiska Lisa Robertsons ”Vädret” (översätt av Nicklas Nilsson), ett långpoem där radikala kvinnoöden gifts med väderprognoser. Tänk er ett landskap av Anne Carson, Annie Dillard, Margaret Atwood: det verkar utvidgas.
Den smutsiga samtidens våld och lögner har under årets synts i Andrzej Tichýs roman ”Eländet”, i dystopier och kollektiva diktantologier som ”Om detta sjunger vi inte ensamma”. Det kommer mera: först Marie Silkebergs åttonde diktsamling ”Atlantis” som rör sig genom terrordådens städer och depressiva dagar.
En gång önskade Kristina Lugn bekantskap med äldre bildad herre. Idag när äldre bildade hantyper ses mest vita kränkta gubbs i offentligheten är också bildningen ett stridsäpple.
Vad är den, vad betyder den i en global värld? 2016 kom den feministiska undersökningen ”179 år av ensamhet”, om hederskulturen på Handelshögskolan i Stockholm, men bildningens laddade rum växer i fiktionen. Vi läste Therese Bohmans Aftonland” och Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna” och i vår spökar universitetsdemonerna i Elise Karlssons ”Klass” och Martin Engbergs ”En enastående karriär”.
Memoargenren är en guldgruva för den som letar efter döda samtider och känslor och normer som inte uttalas likadant längre. Som i Elsie Johanssons ”Riktiga Elsie”, Om vägen till ett författarskap”.
I vår kommer Per Wästbergs femte memoardel, ”Semaforen och lodlinan”, Agneta Pleijels andra, ”Doften av en man” och Per Hagmans första ”Allas älskare, ingens älskling”.
Men inget mera av Jenny Diski – en av årets många döda, djupt sörjda röster som Bodil Malmsten och Karin Johannisson – förutom ”Den sista resan”(övers av Cecilia Franklin) om livet och döden och, som ett litet postmortem-appendix, Diskis version om åren som fosterdotter hos Doris Lessing. Personligt, smärtsamt och litteraturhistoriskt guld.
Årets Alma-pristagare, Meg Rosoff, kommer med en ny ungdomsroman på svenska, ”Om jag försvann” och Janne Lundström med ”De ofria” – en ungdomsroman om dödlig rasism på svenska kolonin S:t Barthélemy i Västindien, och det är förstås också en sann historia.
Och det oerhörda som fyller mig med filifjonkisk skräck och vördnad: ”Bulevarden och andra texter” av Tove Jansson kommer ut. Noveller, essäer och bilder som skildrar ett Europa som hon såg det: Paris, Verona och Dresden, vrakgods räddat ur gamla tidningslägg.
… och blir 2017 års Nobelpris i litteratur också friktionsfyllt och lärorikt (tänker på alla briljanta analyser om hur man kan lyssna till Dylan)?
Bara man slapp höra att valet av Dylan upprörde ”kulturetablissemanget” för det är rubbish, så kan man glädjas åt det uppbåd kring litteraturen som ägde rum i världen hösten 2016, där också Frida Hyvönens novellsamling ”Kvinnor och barn” utgavs som musikalbum.
Kanske går det i nästa oktober i all enkel underbarhet till Jamaica Kincaid?