– Det finns en föreställning om att det är fel att bo på landsbygden eller en mindre ort, det rätta är att bege sig till stan. Man blir någonting om man flyttar till stan. Man är en förlorare om man stannar, säger Johanna Nilsson.

Tillsammans med Maria Lillieström har hon tagit initiativ till hemsidan ”Härifrån”, som synar den urbana normen – att staden per definition är det normala, neutrala och önskvärda. De menar att den urbana normen ger staden ett tolkningsföreträde över andra platser och människor. Tankegångarna genomsyrar även vårt språkbruk kring satsningar.

– När man satsar pengar i stan kallas det investeringar. Går det till landsbygden heter det bidrag, säger hon.

”Vi vill bo i staden”

Några som inte ser samma problem med detta är författarna och debattörerna Kjell A Nordström och Per Schlingmann som skrivit boken ”Urban express”. De förutspår en prickig planet där 600 megastäder tagit dagens länders plats, vilket de enbart ser som önskvärt.

– Vi behöver fatta fler beslut globalt och det behöver fattas fler beslut på stadsnivå. Det som händer är att nationen blir den stora krisbranschen. Vill man bli politiker i framtiden ska man satsa på borgmästare, snarare än premiärminister, säger Per Schlingmann

Nordström och Schlingmann menar att urbaniseringen drivs underifrån. Vi flyttar till staden för att vi vill bo i staden, inte för att vi måste.

– ”Vi trivs bäst i öppna landskap” är precis fel. Vi vill bo i staden, säger de.

”Släpp krav på lika rättigheter”

Kritikerna menar att den typen av resonemang är helt fel eftersom avfolkningen av landsbygden också betyder att viktig service uteblir och i förläggningen tvingar fram ytterligare avflyttning. Men det viftas bort av Per Schlingmann.

– Vad det handlar om är att vi måste ge upp den här idén om enhetsstaten Sverige där det finns lika rättigheter i hela landet. Samma problem ser vi i alla länder, säger han.

Se Kobra kl 22.00 i SVT1. I två kommande avsnitt tittar programmet närmare på förhållandet mellan stad och land.