”Är du prostituerad? Väntar du på en kund?”

”Varför har du en tröja på dig när du vore snyggare i urringad blus?”

Citaten kommer från maktmän i den franska politiken, och har riktats till kvinnliga journalister.

Det, tillsammans med flera andra samlade erfarenheter och kränkningar, fick 40 kvinnliga reportrar att skriva under ett upprop mot sexism på arbetsplatsen: i politiken.

”Vunnit vår första strid”

Uppropet, som publicerades i tidningen Libération förra veckan, beskriver en arbetssituation där manliga politiker ger kvinnliga reportrar mer eller mindre explicita förslag.

Den senaste veckan har debatten om uppropet tagit fart, och reportrarna bakom det diskuterat om det inte är dags att gå ut med namnen på politikerna.

– Sedan artikeln publicerades har jag fått massor av samtal från journalister i flera länder. Storbritannien, Nederländerna, Kanada, Israel, Sverige... För mig är det ett bevis på att vi redan har vunnit vår första strid: ämnet är nu välkänt i Frankrike och hela världen, som pratar om det. Människor och politiker är nu väl medvetna om problemet, berättar Hélène Bekmezian, politisk reporter på tidningen Le Monde. En av dem som skrivit under uppropet.

”Tyvärr regel”

Svenska journalisten Johanna Frändén arbetar med att bevaka sport för Aftonbladet och SVT:s räkning i Paris. Hon är också bekant med den sexistiska kulturen på jobbet för många kvinnliga journalister.

– Jag känner många kvinnliga journalister som jobbar med politik här, och det är jättevanligt. Tyvärr snarare regel än undantag. Det gäller att vara på sin vakt. Som journalist vill man vara nära sina källor, det handlar om ett förtroendeutbyte, men man aktar sig för att inte skicka några signaler som skulle kunna misstolkas, säger hon.

Det kan handla om att inte tacka ja till en middag efter klockan 19 för att vårda sina nätverk, eller låta bli att tacka när någon berömmer ett leende eller ett par ben.

Osämjan mellan kvinnliga reportrar och manliga, enligt artikelförfattarna ofta äldre politiker, kan bero på en sned representation i den franska journalistkåren, tror Johanna Frändén.

– Det kan hänga ihop med att journalistyrket har en ganska hög status i Frankrike. Det är många män som ägnar sig åt det, och framförallt i den politiska bevakningen är det mycket äldre män, säger hon.

Handlar om äldre män

24 av reportrarna skrev under uppropet ”Bas les pattes” – Bort med tassarna, anonymt. Det förvånar inte Johanna Frändén. Som kvinnorna bakom uppropet själva skriver: ”Vi är medvetna om att vi är privilegierade”. De jobbar för stora medieföretag, med respekterade plattformar att tala från. Det gäller inte alla kvinnliga journalister i Frankrike, eller någon annanstans i världen.

Vilka politikerna som uttalat de kränkande förslagen är, är fortfarande inte känt för allmänheten.

– Jag hörde att en EU-politiker för några år sedan var väldigt öppet sexistisk, men jag vet inte. Jag tror att det handlar om äldre män, 55 eller 60 plus, och väldigt lite om nästa generations politiker. Jag vet många yngre manliga journalister som beklagar sig över hur det ser ut, säger Johanna Frändén.

Politik i fotbollen

Trots att hon inte vanligen befinner sig i franska parlamentet, har Johanna Frändén stött på den daterade attityden till kvinnliga journalister.

För två år sedan blev PSG-tränaren Laurent Blancs spydiga svar på en av hennes frågor snudd på en världsnyhet, när artikeln gick i tryck i ocensurerad fråga-svar-form.

”Alltså, kvinnor som pratar taktik i fotboll, det är så vackert...jag tycker att det är fantastiskt! Du vet vad 4–3–3 innebär, eller hur?”

”Ja, det är ju mitt yrke.”

– Fotbollen här är också väldigt politiserad. Mycket klubbchefer här blir senare politiker eller borgmästare på olika orter, säger hon.

På fotbollsplanen, precis som i parlamentet, består den granskande yrkeskåren till störst del av män.

– Det är jätte, jättetydligt. På printsidan är det nästan bara män. I tv finns kvinnor, men oftast är de programledare, inte experter. Alla utgår från att man är sidlinjereporter eller programledare.

”Förvånar mig”

I uppropet av de franska journalisterna nämns politikern Dominique Strauss-Kahn, tidigare chef för Internationella valutafonden, IMF, och av många utpekad som kronprins till presidentposten, innan han anklagades och utreddes för sexbrott mot en städerska i New York.

Händelsen genererade stor internationell uppmärksamhet, men när rättsprocessen var överspelad och Strauss-Kahn lämnat posten som IMF-chef tystnade debatten.

– Det förvånar mig att det är så flagranta exempel i artikeln. Att de manliga politikerna är så oproffsiga och oförsiktiga. Debatten kring Dominique Strauss-Kahn borde varit en väckarklocka bland kollegorna. Steget mellan sexuellt våld och sexistiska kränkande kommentarer är förstås stort, men det är fortfarande i någon form symptom på en värld där män med makt tar sig friheter som går ut över andra, säger Johanna Frändén.

– Men det är klart. Det finns kvar en viss gubbism.