Sydafrika genomgår ett paradigmskifte när det statsbärande partiet ANC för första gången på tre decennier börjar tappa mark. I lokalvalen i augusti försvagades ANC:s ställning i flera viktiga städer.
Missnöjet har växt, med stora demonstrationer mot korruption och orättvisor som inte vill ge vika i samhället.
Ett exempel är proteströrelsen #rhodesmustfall. Den började som en kampanj mot att få bort en staty av den brittiske imperialisten Cecil Rhodes från ett universitet i Kapstaden. Men rörelsen kom också att härbärgera unga svarta, sydafrikaners besvikelse över att institutionell rasism fortfarande lever kvar. En besvikelse som porträtterades i dokumentären ”People vs the Rainbow Nation”, som lanserades förra året.
Protesterna pågår fortfarande och blir allt mer intensiva. Wits universitet i Johannesburg beskrivs för nävarande som en ”krigszon”.
Kampen om det fria ordet
Ilskan är stor och kritik har blivit känsligt. En av de som tagit upp kampen om det fria ordet är satirtecknaren Jonathan Shapiro, som länge arbetat med etaberade tidningar som the Sunday Times och the Mail and Guardian.
– Sedan 90-talet och det nya Sydafrika har jag under många år känt att jag kunnat kritisera makten, trots att jag är vit, eftersom jag har en bakgrund i motståndsrörelsen mot apartheid. Men det har ändrats, i takt med en växande polarisering mellan kritiker och makthavare, säger Jonathan Shapiro.
Zuma med duschmunstycke
Zapiro har i decennier varit en av ANC:s allra mest slagkraftiga kritiker. Han blev världsberömd när han började teckna Sydafrikas president Jacob Zuma med ett duschmunstycke i huvudet, för att påminna om dennes tips om hur man skyddar sig mot HIV. Samtidigt har Zapiro varit mycket aktiv i debatten kring landets allt mer kringskurna yttrandefrihet. Jacob Zuma har flera gånger försökt stämma Zapiro och begärt miljonbelopp i skadestånd.
– Jag ska inte säga att jag tillämpar självcensur, men det är ett problem för mig. Jag väljer mer i dag vilka bilder jag gör. Så var det inte för 15 till 20 år sedan.
Sämre pressfrihet
Landets konstitution, en av världens mest progressiva som togs fram efter att demokratin infördes 1994, garanterar det fria ordet. Globalisering och en enorm omstrukturering av mediemarknaden efter apartheids fall har resulterat i en livaktig flora av medier.
Men ANC-regeringen har haft svårt att tolerera pressens kritik av korruption, skenande arbetslöshet och sviktande ekonomi. För att inte tala om vad som hände med visionen om ”regnbågsnationen”, där alla tidigare ojämlikheter skulle suddas ut.
– Efter att först ha haft en fantastisk period för den fria pressen, har vi nu en situation där samma människor som gav oss den friheten börjar känna sig allt mer pressade och inskränker rätten till det fria ordet, säger Jonathan Shapiro.
Parlamentet antog 2013 en lag som försvårar undersökande journalistik. Även om Sydafrika är ett av de länder på den afrikanska kontinenten som har störst pressfrihet, har landet sedan 2010 halkat ner på Reportrars utan gränsers pressfrihetsindex. Det nationella TV- och radio bolaget South African Broadcasting company, SABC, har allt mer blivit regeringens egen megafon.
Mandela ringde
Så var det inte under Nelson Mandelas era. Enligt Jonathan Shapiro var han enormt angelägen om pressfrihet och yttrandefrihet. Ett av de största ögonblicken i Shapiros karriär var 1998, då han fick ett oväntat samtal.
– Jag hörde hans omisskännliga röst och trodde först att det var en busringning. Men det var Mandela, som ringde för att säga att han tyckte om mina bilder. I slutet av samtalet sa jag till honom att det var en sådan ära för mig att han ringde. Särskilt då mina bilder hade blivit allt mer kritiska mot ANC.
– Han svarade ”det är ditt jobb”.