– Det är möjligt att bandet inte funnits idag om det inte vore för filmen. Så länge det finns kommunikation går allt att lösa, säger basisten Robert Trujillo till Kulturnyheterna.

För i dokumentären Metallica: Some kind of monster (2004) får vi möta ett band på bristningsgränsen. Samarbetsproblemen tycks monumentala: Lars Ulrich surar, James Hetfield smäller i dörrar och Kirk Hammett försöker förgäves agera något som snällt skulle kunna beskrivas som medlare. 

”Andra band som nu följt samma väg”

En psykolog kopplas in för att lösa upp knutarna. Och filmen som från början var tänkt att handla om inspelningen av plattan St. Anger, blir snarast en relationell skildring om ett av världens största rockbands samtalsterapeutiska strävanden.

– Metallica kan ha varit det första bandet i metal-universumet att använda det här och dessutom varit öppna med det. Jag har sett att andra band som nu följt samma väg och många av mina vänner brukar säga: ”Åh, vi har haft ett par terapi-sessioner för vi har haft lite problem, säger Robert Trujillo.

Trujillo: Försöker vara limmet

Året var alltså 2003 och mitt i all turbulens rekryterades Robert Trujillo för att fylla hålrummet efter basisten Jason Newsteds avhopp. Redan då välmeriterad efter att ha spelat med dysfunktionella artister (och missbrukare) som Suicidal Tendencies, Jerry Cantrell från Alice in Chains och inte minst Ozzy Osbourne.

– Den här positionen måste ha att göra med att min uppväxt med min pappa och några av de utmaningar jag mötte där. Det här med att försöka vara limmet som håller allt samman och förstår att ”okej, vi har en situation – hur kan jag hjälpa?” För mig är det min roll i det här bandet, säger han.