Den skoningslöse envåldshärskaren Fredersen styr med järnhand och djupt ner under framtidsstaden ligger Nekropolis, katakomberna där arbetarna tvingas leva, arbeta och dö.
Fritz Langs kultförklarade stumfilm ”Metropolis” blir nu för första gången teater i Malin Stenbergs uppsättning av science fictiondramat. Diktatorns son förälskar sig i en av arbetarna men en uppfinnare skapar en ond kopia av henne, en robot som får arbetarna att göra uppror mot övermakten.
Första gången den här nästan 90 år gamla stumfilmen blir teater. Hur bär man sig åt för att flytta den till scenen?
– Det är givetvis ett kamikaze-uppdrag. Filmen som nyligen restaurerats i sin fulla längd (man hittade 2008 förlorade scener på ett museum i Argentina) är uppsatt på Unescos världsarvslista och är en expressionistisk dröm. Regissören Malin Stenberg, här i par med scenografen Lars Östbergh, har inte varit blyga. De har öst på med visuella effekter och det mullrar ända ut i stolsraderna av Niklas Swanbergs musik. Och stumfilmsestetiken parafraseras med hjälp av skyltar i fonden… även om det här förstås är talteater och Sofia Fredéns manus i första hand utgår från den roman av Thea von Harbou som ligger till grund för filmen.
Hur skulle du beskriva temat i den här historien?
– Stora uttryck och det här är ju också stora frågor. Orättvisorna som föreligger mellan arbetarna, som slavar på med det monotona arbetet i underjorden – och de så kallade tänkarna/kapitalisterna – de fanns då och de finns alltjämnt. Hur jämnar man bäst ut dessa? Med Mariagestalten, som i Stenbergs uppsättning snarare framstår som en och samma person med olika sidor i stället för en ond och en god gestalt, pekar hon mot olika möjliga lösningar – revolution kontra reformer och medling. Stenberg och Fréden har för övrigt själva revolterat lite mot filmens upphovsmakare, med ett slut som har feministiska vibbar.
Fungerar historien tycker du? Är det tydligt vad man vill säga?
– Ja, här går man all in med färg, form, könsöverskridande, religion och personkult. Med så många symboliska krokar som läggs ut är det tyvärr alltför lätt för publiken att fastna i olika tecken och dess betydelse i stället för att ryckas med i allkonstverket. Jag älskar det storstilade, men tror att uppsättningen hade tjänat på en mer tematisk renodling.
Hur är skådespelarna då? De har ju haft en stumfilm som förlaga. Är de lika melodramatiska?
– Stumfilmen har ju sitt språk med stora gester. På teatern ser det annorlunda ut. Här är det med ett ironiskt grin i mungipan man tar sig an sina roller. Robert Fux är givetvis diabolisk som envåldshärskare och Liv Mjönes både förförisk och förledande ljuv som Maria. Caroline Söderström hämtar hem humoristiska poänger hos sin vilsna arbetare på besök i Metropolis och Albin Flinkas är en motor som den rättrådige sonen. Det är modiga insatser i en trots allt modig uppsättning.