Decennier av våld och vidrigheter på duken har gjort huden tjock men berättelser om gravt utsatta barn får ändå alltid tillvaron att skaka till.

Det var således en tung vecka:

Media alarmerade om pedofilpraktikanten på ett dagis i Kalmar, på mitt nattduksbord låg dokumentärromanen om Kapten Klänning och osade osunt, och så kom då ”Miss Violence” som den sista delen i en trestegsraket riktad rakt i psykets solar plexus.

Jo, det sistnämnda är en spelfilm men dess tema är ju tyvärr allt annat än fiktivt. Det här är en grekisk, stram och hemsk historia om en dysfunktionell familj, styrd av en maktfullkomlig morfar som inom lägenhetens ramar byggt sig sitt eget litet imperium där han kan styra, ställa och utnyttja bäst han vill.

Vi slängs in det sjuka hemmet på den yngsta dotterns 11-årsdag, som avslutas med att bemärkelsebarnet begår självmord genom att hoppa från balkongen. Socialen kopplas in, anar oråd men hittar inget att ta fasta på. Står frågande. Precis som vi.

Alexandros Avranas (regi) och Kostas Peroulis (manus) pytsar ut informationen med tesked. Det är effektivt, suger åt sig tittarens engagemang. I början är det till och med svårt att hålla reda på vem som är mor, far, morfar – vilket har sin dramaturgiska mening – men sakta men säkert faller det mesta på plats. Och det vänder sig i magen.

Precis som ett annat nyligt grekiskt drama om en familj som lever i ett patriarkalt isolat med en egen uppsättning normer, ”Dogtooth”, kan man utan tvekan se ”Miss Violence” som en allegori över det krackelerande grekiska samhället, söndrat av maktmissbruk och ekonomisk kris.

Eller varför inte över den katolska kyrkans eller andra sekteristiskt styrda maktsfärer.

Men där den förstnämnda är hårt stiliserade och skruvat fantasieggande är Avranas och Peroulis drama realistiskt, glåmigt och illusionsdödande.

Vi slipper som tur är se de vidrigaste övergreppen, de flesta otäckheterna försiggår i det så kallade negativa rummet, utanför bild, vilket är en nödvändighet för att man överhuvudtaget ska sitta kvar.

Det har aldrig varit svårare att sätta ett betyg. Egentligen är allt av toppkvalitet. Stramt foto, imponerande skådespeleri, väl dramatiserat. Filmmakarna är på intet sätt spekulativa men levererar ändå något som är så hopplöst och hemskt att jag undslipper mig den populistiska, retoriska frågan:

Behöver vi verkligen sådana här filmer? Sådana som bara konstaterar den ondska vi redan känner. Jo, kanske, som påminnelse men ändå…

Man bör som bekant inte skjuta budbäraren men just i det här fallet kan jag tänka mig att göra ett undantag.