Kulturnyheternas Ika Johannesson beskriver Kurt Cobains korta och intensiva tid i rampljuset som mycket konfliktfylld.
– Han sökte rampljuset men när han väl stod där trivdes han inte. Han kändes obekväm varenda gång man såg honom på tv eller läste en intervju, han satt alltid och grimaserade och var ironisk, en sorts anti-stjärna som tycktes hata musikbranschen. Samtidigt tjatade han på skivbolaget och klagade på att de inte gjorde tillräckligt mycket för att marknadsföra Nirvana. Han ville splittra bandet under en Europaturné redan 1989, eftersom han tyckte att det var jobbigt att spela för samma sorts stökiga killar som hade mobbat honom i skolan, men ändå fortsatte han.
En scen i förändring
När Cobain dog så var redan grungescenen i Seattle inne i en förändring, menar Johannesson. Men rockstjärnans död blev ett definitivt slut.
– Grungescenen i Seattle hade redan börjat splittras eftersom banden var ute på turné hela tiden, många hade lämnat de lokala skivbolagen och spelade in med etablerade producenter i andra städer. Intresset från omvärlden var extremt och det ledde till spänningar, vissa band fick mer uppmärksamhet än andra, och grundsammanhållningen var på väg isär. Kurt Cobains död blev det definitiva slutet.
Beundrade Mercury
– I självmordsbrevet skrev han att han inte tyckte att det var roligt att göra musik längre, det var inte kul att stå på scen och han kunde inte låtsas njuta av det längre. Han skrev att han beundrade Freddie Mercury i Queen som tycktes älska att ta emot publikens beundran. Själv kunde han inte. Grungebanden spelade vidare och det dök upp fler band under mitten av 90-talet, men den sammanhållna scenen som bildats under det sena 80-talet fanns inte längre.
Hur har hans död påverkat Nirvanas plats i musikhistorien?
– Inget cementerar en hyfsad musikers plats i historien som en spektakulär död, så är det ju. Kurt Cobain hann göra tre album, varav ett par, i alla fall ett, är väldigt bra. Hade han inte tagit livet av sig så hade Nirvana sannolikt gjort några fler, möjligen sämre skivor. Han kanske hade gjort soloplattor. Vi kanske hade tröttnat helt på hans emognäll. Eller så hade han gjort ännu bättre skivor. Men det får vi aldrig veta. Istället sköt han sig och skrev ett dramatiskt avskedsbrev till sina fans och blev en ikon.
Romantisk bild
I den olycksdrabbade 27-club återfinns många musiker vars eld slocknade vid just 27. Men Ika Johannesson är inte säker på att det bara är musiker som dör en tidig självförbrännande död.
– Jag är inte säker på att det är så, skådespelare är också rätt bra på att bränna på i alla ändar, som Philip Seymour Hoffman nu senast. Inom de kulturyrken som är mest publika och där man som person har svårt att leva ett normalt liv vid sidan av scenen eller vita duken är det lättast att vackla. Det kan börja med en romantisk bild av den dekadenta rockstjärnan, som sedan inte är så lätt att ta sig ur, eller så upptäcker man att det inte är så roligt när man väl nått dit man vill som för Kurt Cobain.
Ika Johannesson är programledare för Kulturnyheterna och har skrivit boken ”Blod, eld, död : en svensk metalhistoria”, tillsammans med Jon Jefferson Klingberg.