- Det var Saga som kontaktade mig i mars och frågade: ’Vill du spela Marie Antoinette på Drottningholms slottsteater?’. Då sa jag ’ja’. Det var så enkelt.

Anna Järvinen är mest känd som den svenska popsångerskan med den lena rösten. Men nu kliver hon in i en helt ny karriär, som skådespelare på Drottningholms stadsteater.

”Känns skräckinjagande”

I föreställningen ”Alla ska dö men jag ska dö först – Anna Järvinen tolkar Marie Antoinette” ger Järvinen sin egen, regissören Saga Gärdes och konstnären Iris Smeds bild av den slösaktiga 1700-talsdrottningen.

Järvinen träffar Kulturnyheterna ett par dagar före premiären (tillika den enda inbokade föreställningen) på slottsteatern.

Hur känner du inför premiären?
- Jag är jättenervös. Det känns skräckinjagande. Det är jätteläskigt, verkligen. Och så försöker jag säga ’det här är fantastiskt roligt!’. Jag försöker dupera mig själv.

Hur kommer det sig att du gör det här?

- För några år sedan sjöng jag en låt när [ingenting] skulle spela på Dramatens stora scen. Då hade jag också en liknande peruk, och Saga var inblandad. Jag tror det var en idé som hade legat kvar hos henne sedan länge.
- Jag är en person som rymde när det var drama i skolan. Så när du frågar om det är min skådisdebut så är det verkligen, verkligen det. Sen kanske jag har tvingats att peppa mig själv med att det inte är så stor skillnad mellan att gå och handla på Konsum, sjunga på scen, jobba som lärare eller vara skådespelare. Det är ungefär samma sak, alltihop. Så försöker jag tänka.

Trivs du i 1700-talsstilen?
- Jag älskar det här håret! Jag har liksom inte förmågan att få såhär tjockt hår, så det är en flickdröm för mig. Jag tycker det är underbart.

Hur har du förberett dig för rollen?
- Vi har jobbat väldigt hårt. Vi har repat hela sommaren. Jag har ingen teknik, men det sätter sig i en efter ett tag, har jag märkt. Bara genom att göra det.

Vad hade du för bild av Marie Antoinette före projektet?

- För mig var historieundervisningen i skolan alltid väldigt gubbig. Jag hade väldigt svårt att ta in alla regenter och så, tills jag såg filmen av Sofia Coppola. Det var första gången som en historisk kunglighet blev människa för mig. Jag tyckte väldigt mycket om hur den skildrade hennes sinnesintryck. Man kom in i hennes kropp på något sätt och kunde känna hur det var att vara hon. Så min bild av henne präglades väldigt mycket av den filmen.

Och nu...?

- Ju mer vi har jobbat det här, har konturerna av den historiska personen suddats ut rätt mycket för mig. Jag tycker att texten är så fin, för att för mig handlar den inte främst om Marie Antoinette eller ens sociala orättvisor, utan för mig handlar den väldigt mycket om människans villkor. Livet och döden, som alla befinner sig i hela tiden. Det är ett möte mitt i det oundvikliga som hela tiden pågår fast vi inte tänker på det.

Du har egen musik med i föreställningen, eller hur?

- Ja, jag framför låtar på scenen. Det var så märkligt, för första gången vi testade var det chockerande hur väl det funkade. Att texterna kunde appliceras på ett sådant här sammanhang. Det funkar väldigt bra. Jag har inte haft något med urvalet av låtarna att göra. Det har Iris och Saga gjort. Jag är bara skådis. Hehe! Det var jätteroligt att de kunde hitta ett nytt liv.

Har du några likheter med Marie Antoinette?

- Ja, absolut! Det kanske finns lite divalater här och där, som jag måste erkänn att jag går och bär på.
- Det finns två karaktärer i pjäsen – Marie A och Marie B – och jag tycker att båda lider av oförmågan att acceptera att man inte har kontroll över livet. Jag tror att alla kan känna igen sig i det. Jag tycker att den är väldigt allmän på så sätt.

Känner du något behov av att ge den ganska häcklade figuren Marie Antoinette upprättelse?
- Ja, absolut. Det är en del av det som sker i pjäsen, det tycker jag.

Tror du att publiken bild av henne kommer att förändras efter föreställningen?
- Det beror på hur vi sköter oss, vet du. Jag tycker att texten har det i sig, så om vi lyckas så kommer de kanske att få det.
- Jag tycker det handlar om att alla är väldigt lika i grund och botten.

Tror du att du vill skådespela mer efter det här?
- Du vet, jag hade så mycket ångestdrömmar i natt... Ja, det tror jag. Jag säger ja.

Reportrar i tv-inslaget är Rebecka Ljung & Cecilia Tiberg. Foto och klippning: Andreas Hult.