”Figaros bröllop” utspelar sig på greve Almavivas slott utanför Sevilla i slutet av 1700-talet. Susanna och Figaro arbetar på slottet, de är kära i varandra och ska gifta sig. Men greven tänker göra anspråk på godsets nygifta kvinna på bröllopsnatten. Det handlar om klass, makt och sex.

Recenserar i studion

Du har sett många Figaro – vad är speciellt för just den här?

– Det är ju att den ges på Drottningholmsteatern, som ju är intakt från Mozarts tid – även om man aldrig spelade Mozart där på hans tid. Figaroatmosfären får man alltså på köpet, känslan av 1700-talets hårda klassamhälle och mjuka sensualism. Nackdelen kan vara att man tror att det räcker för en fin föreställning; det gör det inte. Drottningholmsteatern är helt unik i världen och bör därför prestera en produktion i världsklass varje år – men det var rätt länge sen man såg en sån. Tills nu: äntligen en föreställning på internationell toppnivå!

Vad gör den så bra?

– Nu har den nya ledningen kavlat upp ärmarna och städslat en riktigt bra dirigent – Marc Minkowski – som i sin tur dragit ihop en riktigt bra ensemble. Här finns spelhumör, humor, temperament, precision, fantasi – och fantastiska röster! Konceptet med ett resande teatersällskap funkar bra, likaså doften av commedia dell’arte. Med Figaro som en pierrot och central spelledare. Jag brukar annars tycka att operan borde heta Susannas bröllop – hon har nog mest att sjunga – men här äger den otroliga kanadensiska basen Robert Gleadow scenen. Inte mig emot, och det är nog killarnas kväll, med den franska greven och den norska Cherubin, den pilska pagen alltså.

Queer operavärld

Men det är väl en kvinna som gör Cherubin?

– Ja operavärlden har alltid varit queer. Nästa år har Cherubin åldrats på Drottningholm, till sexmissbrukaren Don Giovanni för att sluta året därpå som cynikern i Cosi fan tutte, Don Alfonso som leker med unga människors kärlek.

Se recensionen i klippet ovan.