Bidrag ett, ”Bada nakna” med Samir & Viktor:
”Samir och Viktors scenkläder med svart/vitt är väl helt ok – lite Yin och Yang; två motsatta krafter som balanserar varandra i perfekt harmoni. Men precis som Git Gay – Malmös enda riktiga primadonna – så tycker jag att det är mer spännande att få mina ”paket” inslagna. På modevetenskapen brukar man säga ”att kläderna ger den nakna kroppen mening”. För mycket biceps och för lite triceps.”
Bidrag två, ”Mitt guld” med Pernilla Andersson:
”Så fort Pernilla Andersson öppnade munnen så föll jag i trans – inte på grund av musiken utan på grund av gluggen mellan tänderna, såklart. Svårt att kännas äkta i en så artificiell miljö som Melodifestivalen – men Pernilla grejar det; tack vare gluggen. Poängavdrag dock för fett tråkig outfit av fett tråkig formgivare – det vill säga Camilla Thulin.”
Bidrag tre, ”Ain’t no good” med Mimi Werner:
”Mimi Werners bidrag är ett perfekt exempel på hur enormt svårt det är att vara autentisk. Hennes countrypop med amerikanska neonskyltar som scenografi och vanliga jeanskillar som dansare känns inte det minsta äkta tyvärr.”
Bidrag fyra, ”Rik” med Albin och Mattias:
”Albin & Mattias vardagliga kläder funkar väl ok – inte särskilt glamouröst men här känns det som om Måns gråa tröja från förra året spökar ordentligt. Killarna i årets festival är inte särskilt uppklädda. Men vad som verkligen saknas här är naturligtvis Kristina Amparo – utan henne står sig Albin & Mattias ganska slätt.”
Bidrag fem, ”Constellation prize” med Robin Bengtsson:
”Robin Bengtsson skäggstubb för kort – ingen hipstervarning alls tyvärr. Lite för mycket understatement för min smak överhuvudtaget. Inget fel på frackskjorta och svarta jeans men inte särskilt upphetsande heller.”
Bidrag sex, ”Don’t worry” med Ace Wilder:
”Alice Wilder är tillbaka igen med nya secondhandfynd. Cool och personlig outfit med helt rätt känsla från sent 70-tal. Discoglamour. Även scenografin imponerar – trappor och pyramider är riktigt heta i den samtida designvärlden. Svagare låt i år – men vem kan skriva ett nytt anthem till Generation Me varje år?”
Diskat bidrag, ”Himmel för två” med Anna Book:
”Stor pastischvarning för Anna Books schlagerdisco – både text och musik kunde varit betydligt mer hjärta och SMÄRTA. Även scenografin saknar den rätta ”last days of disco” känslan som Ace Wilder lyckats fånga med sin vintage outfit. För mycket GB-glass känsla på hjärtat helt enkelt. Kolla in Heartbeat med Taana Gardner istället…”