Utan att vara Dylanolog och ha doktorerat i hans humörsvängningar vågar jag påstå att det är en inspirerad kväll. Bandet låter fantastiskt – countrymjukt i ”Don't Think Twice, It's All Right” och storslaget i ”Tangled Up In Blue”, oavbrutet fylligt och avklarnat.
Och nej, det blir inte enbart Frank Sinatra-låtar, men ändå ett par för många av de covers på gamla örhängen han gjort på senare år.
Men det spelar ingen roll. Även om de Nobelprisbelönta egna texterna stundtals mumlas fram är Bob Dylan det mest underhållande som har hänt priset sedan Knut Ahnlund rasade mot Elfriede Jelinek. Alla – fans, kulturjournalister och Akademiledamöter – är medberoende. Vi har oerhört låga krav på honom, vilket vi anser normalt. ”Tänk om han skulle SÄGA någonting från scenen?”
1900-talets store rockmodernist fortsätter att vårda sin gåtfullhet. Hans memoarer är så opersonliga att de kunde vara författade av en namedroppande skribent på tidningen Sonic. Bob Dylan har inhägnat en vidsträckt frizon åt sig och integriteten väcker både beundran och avundsjuka.
Under det halvår som gått sedan priset offentliggjordes har Svenska Akademiens kärlek förblivit obesvarad. Underdåniga, enträgna vädjanden, artiga frågor om det möjligen skulle gå för sig att få skänka nådige herrn världens tyngsta litteraturpris på åtta miljoner kronor har bemötts med klar otacksamhet. Ändå har alla (utom Per Wästberg) full förståelse och fortsätter att jämföra Dylan med Shakespeare och Homeros.
Samma sorts avskurna, oberoende jag återfinns i Bob Dylans sångtexter. Där är en person som känner längtan och upplever förluster. Men förlusterna är hanterbara. Jaget vandrar vidare i livet. Sångerna innehåller trösterika löften om frihet men huvudpersonerna är inga drömmare, de är snarare fatalister.
Aldrig har väl en debatt efter ett Nobelpris handlat så lite om litteratur. Somliga har hävdat att Dylan är en stor poet vars texter tål att enbart läsas. För dem återstår fortfarande att ge exempel, visa oss den stora litteraturen. Nej, Dylan har nog fått priset som artist och inte poet. Det gör inget.
Svenska Akademien ville kanonisera rocklyriken men den behövde inte godkändstämpeln.
Eller som Leonard Cohen sa när beskedet kom: Att ge Bob Dylan Nobelpriset är som att ”fästa en medalj på Mount Everest för att det är det högsta berget.”