”Årets program” och ”Årets realityprogram”.

På Kristallengalan i augusti förra året fick ”Jills veranda” en så kallad storslam.

Jill Johnson tilldelades också titeln ”Årets kvinnliga programledare”. Trots att hon egentligen inte är någon sådan, säger hon själv.

– Ingenting kan någonsin bli svårt med den utmärkelsen, för jag är ju ingen programledare. Det vet vi alla om. Eller okej, vi kan kalla mig för programledare, men de flesta sådana har oftast någon typ av journalistik med sig. Det har inte jag. Så när jag står på Kristallengalan och får pris mitt framför ögonen på Christine Meltzer och Carina Berg gjorde det lite ont.

Jill Johnson berättar att programledarduon klev fram till henne efter prisutdelningen och varnade.

– De sa, ”nästa år ska vi spela in en countryplatta och vinna Grammis”. Jag förstår vad de menar, point taken. Men jag har ingenting att leva upp till.

”Var livrädd för att inte leverera”

Jill Johnson på en Nashville-veranda som välkomnar artistkollegor att upptäcka staden och countrymusiken är ett programkoncept utvecklat av producenten Agnes-Lo Åkerlind.

I samband med Kristallengalan för ett år sedan beskrev hon inspelningsarbetet som ”ren och skär panikångest”. En ångest som bevisligen föll väl ut.

– För alla med ett ansvarsområde var den panikångesten säkert nära till hands. Men jag blir någonstans tillhandahållen saker. Någon annan gör grovarbetet och jag sätts i situationen. Samtidigt, jag vill inte kalla det för förtroendekris, men du vet när man hamnar i en situation som man inte vet var den ska landa... Så var det förra säsongen. Jag var livrädd för att inte leverera. Så på så vis var det lättare den här gången, säger Jill Johnson.

”Omöjligt att inte blir berörd”

I andra säsongen besöker Seinabo Sey, Veronica Maggio, Jerry Williams, Joel Alme, Annika Norlin och Adam Baptiste hennes veranda.

Ibland blir det känslosamt. För så är det med mötesprogram i tv.

– Vi pratar ofta om väldigt personliga saker. Emellanåt laddade ämnen och livsfrågor som det är omöjligt att inte bli berörd av.

”Aldrig varit meningen att det ska handla om mig”

Konfrontation uppstår. I första avsnittet av andra säsongen träffar Seinabo Sey countryartisten Billy Joe Shaver, som sjunger ”If you don’t love Jesus, go to hell”. Hon håller inte med.

I första säsongen försökte tv- och radioprofilen Kakan Hermansson möta en lokal ledare för Tea party-rörelsen som slog fast att ”homosexualitet är ett val”. Kakan Hermansson blev ledsen och förbannad.

Vad Jill Johnson tycker märks ibland. Men oftast inte.

– Jag har blivit ganska neutral. Det har aldrig varit meningen att det ska handla om mig. Vad jag tycker klipps bort ur vissa program och i andra ligger det kvar. Jag tycker att det är viktigt för programmet att vi reflekterar i musik. Det är ett mjukare sätt att hantera olika ämnen utan att det blir för kläggigt. Eller pretentiöst.

”Har inte lyckats nå ut”

Jill Johnsons försök att hålla tyckandet neutralt har stött på motstånd.

Hon tror inte att hon betraktas på samma sätt som artist efter att ha öppnat upp sin veranda i tv.

– Ibland får jag kommentarer om hur man har upplevt mig som privatperson. Det är klart, jag har liksom bara suttit i intervjuer och pratat om mina plattor. Nu säger folk, ”du verkar vara så sympatisk” och jag tänker, ”Gud, trodde du inte att jag var det innan?” Jag har inte lyckats nå ut med det tidigare, eller inte tänkt på det. Att det finns ett engagemang för medmänsklighet utgår man ju från att folk tror. Eller att man är sympatisk. Alternativet känns så tråkigt.

Mainstream och kort kjol

Jill Johson var, för de allra flesta populär-tv-konsumenter, vida känd redan innan verandan.

– Jag tror att många hade väldigt mycket fördomar om mig innan programmet. Många hade kanske schlagerbilden.

Jill Johnson utvecklar:

– Det innebär någonting störtfolkligt, mainstream, ja... Kort kjol, jag vet inte. Det lite ytliga. Jag tror inte att jag hade lyckats nå ut med samma djup som jag har nu.

”Folk har inte med det att göra”

Men djupet kan upphäva neutraliteten. I samband med programmet fick Jill Johnson i uppdrag att vara aktiv i sociala medier. Hon skaffade Twitter.

– Jag upptäckte en helt ny ton i allting. I dag förväntas man, som offentlig artist, vara politisk och ha åsikter. Jag har varit väldigt noga med att mitt artisteri och min karriär ska handla om musik. Det betyder inte att jag sitter hemma privat och inte engagerar mig i någonting. Eller inte har politiska åsikter.

Skulle du kunna säga vad du röstar på?

– Det skulle jag, men jag väljer att inte göra det. Det är inte att jag inte vågar, men återigen: jag har varit med för länge. Då skulle allt bara handla om det och inte om musiken. Det är en integritetsfråga. Folk har inte med det att göra.

”Tufft emellanåt”

”Jills veranda” har ändå fått henne att börja tumma på integritetsgränserna.

– Jag har alltid varit väldigt försiktig med att tycka, men nu hamnade jag i ett forum där det någonstans, emellanåt, förväntades att jag skulle ha mycket mer åsikter än jag i själva verket hade.

Hur hanterade du det?

– Det var tufft emellanåt. För man vill inte att folk ska tycka att man är blasé och oengagerad. Det stämmer inte med bilden jag har av mig själv. Men det var tufft ett tag efteråt. Som en slags bakfylla på en rolig fest. Fast jag nyktrade till och kom tillbaka, säger Jill Johnson.

”Jills veranda” har premiär på onsdag klockan 21.00 i SVT1.