Journalisten Samir Yosufi och bandet Kent. Foto: Sveriges Radio/Peter Gehrke

Kent – från indie till institution

Uppdaterad
Publicerad

På fredag släpps Kents sista album, ett avsked från ett band som gått från indie till institution inom svenskt musikliv. Kulturnyheterna ringde upp Samir Yosufi från P3:s Kentpodden för att prata om bandets musikaliska utveckling.

I mars chockade Kent sina fans med en avskedsvideo. Ett visuellt meddelande om att bandet splittras efter 26 år tillsammans. Journalisten Samir Yosufi har varit ett Kent-fan sedan han hörde ”Om du var här” i 12-årsåldern och trots det beskriver han ändå att beskedet om att bandet nu ska ta farväl som ett bra besked.

– Jag tycker att det är rätt beslut på alla sätt. Det är nästan så att det var lite för sent men det är ändå hedervärt att de inte gör det i all evighet, utan att de har den självinsikten, säger Samir Yosufi.

Under hans tid på P3 har han fått epitetet ”Kent-expert” och även om han hade haft en paus på flera år från Kent-lyssnandet tvingades han tillbaka in i det igen på grund av jobbet.  

– Det har mest varit plågsamt för jag tycker att det nya materialet inte har varit mitt Kent, det Kent som jag tycker om.

Kentifierat

Men det är ändå svårt att inte fascineras av bandet Kent och Samir Yosufi har därför återvänt till bandets diskografi som en del av P3:s Kentpodden. I likhet med Lundellbunkern lyssnar Yosufi tillsammans med kollegorna Märta Myrstener och Patrick Stanelius genom Kents samtliga album, och mönster har uppdagats.

–Nu kan man prata om att tidiga Kent var banbrytande och röjde vägen och många tog efter. Sverige lät väldigt Kentifierat. Men den här andra halvan av Kent då är de snarare så att de följer efter någonting annat snarare än att de är ledstjärnor. Trots det lyckas de ändå låta Kent, alltid. Och det är ju rätt mäktigt.

Tre perioder

Samir Yosufi beskriver det som att Kents musik kan delas in i tre perioder: Äkta Kent, Synt Kent och Arena Kent. Gränsen mellan Äkta Kent och Synt Kent går vid ”Vapen och ammunition” (2002) och  det har definitivt blivit Synt Kent vid ”Tillbaka till samtiden” (2007). ”Du & jag döden” (2005) kommer emellan som ett tillfälligt gästspel med rötter i perioden Äkta Kent.   

– Jag tror att efter den där misslyckade utlandslanseringen, de höll ju på med det väldigt länge, måste det ha varit jätteskönt för dem att få släppa ”Vapen och ammunition” och bli störst i Norden. Och där har de ju börjat skruva lite på ingredienserna i sitt låtbyggande och blir ett mer polerat band.

Sedan kommer datorerna in i bilden och att målet är att ta musiken till en scen, en arena, börjar bli tydligare. ”Tillbaka till samtiden” blir dock inte den syntskiva som man hade hoppats på.

– Det är mycket gamla Kent ändå fast i en syntig kostym.

Men skivan efter, då tar de steget.

– Jag ska inte säga att det blir EDM-Kent [elektronisk dansmusik], men det är någonting åt det hållet, säger Samir Yosufi.

Lyckas låta Kent

Men trots olika perioder så lyckas det alltid låta Kent.

Vad är det som gör att det låter Kent?

– Jag skulle vilja säga texterna. Men nu när vi har kommit in på de här nyare skivorna i Kentpodden så har de ju ändå förändrats och det hänger väl ihop med att bandet själva har åldrats. Det är mycket svårare att skriva om ungdomens rus och hela den här rock’n’roll-myt-prylen utan på senare skivor så sjunger de om att tända grillen. Det är så jävla konstigt egentligen att höra det i en Kent-låt, säger Samir Yosufi.

– Samtidigt så är det så att i och med att Jocke har tänjt så mycket på gränserna för vad som är han och hans sätt att skriva så är det ändå så att anything goes så länge det är han som sjunger det. Så han är ju kittet. Hans sätt att sjunga och hans röst.

Enligt Joakim Berg själv så är texterna det minst viktiga.

– Ska man ta honom på orden så kanske det är känslorna i låtarna som är grejen. De är ju skitbra på det melankoliska stråket och att sedan göra det upplyftande när de gör dem live.

Fullt av motsättningar

Samir Yosufi berättar att under sin genomlyssning så har han imponerats av bandets vilja och strävan efter att förnya sig och Joakim Bergs utveckling som låtskrivare. Men det som han har slagits av mest är motsättningen i den bild som sprids av bandet. De är petiga med vilka intervjuer de ger. Tidigt under sin karriär pratar de om mytologisering. Samtidigt pratar de som sin småstadsmentalitet.

– De är Sveriges i särklass mest omtyckta band och de verkar ändå med känslan att alla är emot oss. Den här vi mot dem känslan är väldigt fascinerande.

De upplevs också alltid som äkta.

– Det är också jätteintressant hur de har lyckats med det, säger Samir Yosufi och tillägger:

– Det jag har märkt är hur den här låten ”Dom andra” från ”Vapen och ammunition” får nya lager av betydelse och innebörd ju längre man kommer i deras karriär. Den är ju en självuppfyllande profetia på något sätt.

”För att klassas som elit, var att vi blev som dom andra” lyder en textrad ur ”Dom andra”. Yosufi tar upp exemplet med Kent-mobilen som släpptes 2007, viner och festivaler i bandets namn. De har blivit entreprenörer.

– De har på något sätt blivit det som de själva var emot när de startade. Men trots det så upplevs de ändå som äkta.

Vemodig känsla

Det har bilivit 100 procent Kent för Yosufis del den senaste tiden och det har börjat närma sig en punk där det börjar bli lite för mycket. Men han är glad över att få göra ett ordentligt avslut. På fredag släpps ”Då som nu för alltid” Kents sista album och Samir Yosufi har redan hunnit lyssna.

– Precis när jag skulle sätta på skivan då var det vemodigt. Nu är det ju här, det konkreta slutet. Men efter att ha hört skivan så känns det bara bra att de lägger ner.

”Då som nu för alltid” recenseras i Kulturnyheterna 18.13.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.