Recension: Storslaget avslut för Kent

Uppdaterad
Publicerad

Under fredagen släpps det ikoniska popbandet Kents sista skiva. Trots att allt originellt och udda med Kent nu är borta är det ett storslaget album menar musikkritikern Eric Schüldt.

– Det här är ett bokslut. De är framme. Kent har nått dit de alltid har velat komma, säger Eric Schüldt.

Vart då?

Musikgruppen Kent lägger ner

– De har till slut blivit de perfekta uttolkarna av den svenska gråheten. Det nationaltrauma som handlar om att vilja komma någonstans, men sen halvvägs kapitulera inför vanligheten, lättjan, konformismen. Och på den här senaste skivan har vi verkligen allt det här i sin mest koncentrerade form: Minnen, saknad, förlust, åren som rinner iväg, allt är förlorat, drömmarna är borta, gnistan är försvunnen. 

”Kent har förvandlats”

– Det intressanta är att Kent också själva har förvandlats till allt det som de sjunger om. 

Hur då? 

– Det fanns ju en tid i början då Kent var genuint udda. Ta bara bandnamnet: Kent. Kent! Kent? Det är bara ett så konstigt namn. Innan dess hette de Havsänglar. Lika märkligt. Och första singeln ”Det blåser på månen” vittnade om att det fanns en mörk, dold underström i allt de gjorde. En dubbeltydighet, en poetisk ansats. En hel generation, och jag, ville ju bli poeter efter att ha hört textraden: ”Regn, slickar hela staden som en fuktig kall tunga, allt är asfalt, smutsigt vatten, allt utom jag”, säger Eric Schüldt.

– Men sen dess har Kent varit på väg bort från det här, från indie-kulturen till mitten, till folksjälen, ja till den breda folkligheten. Redan 2002 insåg de ju det här själva i låten från 2002 där de sjöng vi ”Vi blev som de andra”, vilket för övrigt är titeln på en aktuell bok om miljöpartiet. 

”Ett mästerverk”

Hur låter det då rent musikaliskt? 

– För det första så är det här ett mästerverk rent musikaliskt. Varje ton sitter exakt där den ska. Det är verkligen arenarock, ljudbilden är stor som en katedral, gjord för att framföras på riktigt stora scener. Och här driver Kent det som dom kom på med låten ”747” till sin spets. Det är låtar som kan pågå hur länge som helst. Jag tycker det är underbart, för här slutar nästan alla låtar i den långsamt stigande euforin.

Enklare och enklare

Även om Joakim Berg själv säger att texterna är det minst viktiga behövs de ändå kommenteras.  

– Det finns nämligen en lite oanad parallell till poeten Bruno K Öijer här. Han är en av de stora inspirationskällorna till Jocke Bergs texter. Bruno K var också förband när Kent hade sin legendariska spelning i vita kläder på Stockholms Stadion 2003. Här ser jag en likadan utveckling i texterna. Enklare och enklare. Mer och mer direkt tilltal. Att verkligen mejsla fram de där orden som alla, precis, alla förstår. Ett exempel: Förut kunde en låttitel vara ”Kevlarsjäl” nu är det ”Skyll inte ifrån dig”, även om det handlar om ungefär samma tematik.

”Fantastiskt avslut”

Hur skulle du sammanfatta deras sista album någonsin?

– Kent har på ett sätt blivit det perfekta breda svenska bandet. De har skalat av allt som skaver och sticker ut. Kanske vill de säga med hög röst: Jag är vanlig, och jag är stolt. De är helt enkelt framme. Nu kan de lägga ned. Kanske låter det paradoxalt, men jag tycker det är ett fantastiskt avslut. 

Då som nu för alltid – Kent

Bästa låt: ”Andromeda”, ”Vi är för alltid”, ”Vi är inte längre där”

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Musikgruppen Kent lägger ner

Mer i ämnet