En dag för ett drygt decennium sedan satt Lars Lilliestam i en hotellobby i Malmö där det låg en mängd olika svenska dagstidningar. I tidningarna fanns recensioner av bandet Kents femte album ”Vapen och ammunition”. Lilliestam läste dem och slogs av hur lika recensionerna var varandra. Förutom att vara oerhört positiva var recensionerna dessutom skrivna på liknande sätt och lyfte fram samma saker.   

Lars Lilliestam, professor i musikvetenskap, bestämde sig för att forska vidare på ämnet. ”Bilderna av Kent” publicerades 2003 och handlar om vilken bild svensk press har gett ett av Sveriges största band genom tiderna.

– I tidningarna framhävs alltid att bandet kommer från Eskilstuna, en industristad där jantelagen styr, där människors livsbanor är utstakade och många får barn i unga år. Mot det beskrivs medlemmarna i Kent som avvikande eftersom de var dedikerade sin konst och satsade allt på musiken, säger Lars Lilliestam.

Andra egenskaper som musikjournalisterna lyfter fram i recensionerna av Kent är deras arbetarklassbakgrund och autenticitet.

– Bandet säger sanningen och deras musik handlar om det verkliga livet. Men om det stämmer vet jag inte, och kanske är det inte ens viktigt, men det verkar vara så som många uppfattar det, säger Lars Lilliestam

Utstuderad image och väloljat pr-maskineri

Lars Lilliestam upptäckte också att mycket av informationen och beskrivningarna i tidningarnas recensioner kom från bandets egna pressreleaser.

– Kents sätt att presentera sig själva är väldigt genomtänkt och utstuderat, och de har varit skickliga på att skapa sin image.

Det finns så gott som inga foton där medlemmarna i Kent ler. Ett medvetet manér de beslutade om tidigt i musikkarriären.

– Utöver allvar, signalerar det kanske kompromisslöshet och integritet, säger Lars Lilliestam.   

Historien om Kent har blivit allmängods. Lars Lilliestam ser likheter i mytbildningen kring Kent och mytbildningen kring artister som Ulf Lundell och bandet Eldkvarn.

– Skillnaden är att Kent är mycket mer konsekventa i presentationen av sig själva, säger han.

”Ingen vill sticka hål på myten”

Musikjournalister har ofta varit viktiga pusselbitar för att forma varumärket Kent.

– Om man vill vara kritisk kan man säga att journalisterna deltar i bandets kommersiella spel, säger Lars Lilliestam.

När undersökningen av hur Kent framställs i medier publicerades var det bara en journalist som hörde av sig till Lars Lilliestam. Hen hade hört att andra journalister inte uppskattade att deras framställning och omdömen av Kent analyserades och fördes upp i ljuset.

– Ingen vill sticka hål på myten och fansen vill inte få veta om att de är manipulerade, säger Lars Lilliestam.

Kent anpassar sig

Kritiker och journalister har urskilt olika faser i Kents musikkarriär. Det unga Kent har beskrivits som ett indieband medan de senare Kentalbumen ofta har rubricerats som syntig arenarock. Men det är inte bara musiken som har förändrats över tid, även gruppens livsstil tycks ha blivit en annan.

– Som ungt band hade de ett rykte om sig att vara rejäla festare. När jag skrev om dem i början av 2000-talet hade de precis börjat ta avstånd från det brötiga indieband de var i början. När jag ser dem i intervjuer nuförtiden har de på sig smoking och lackskor. De har anpassat imagen till sin ålder. Även låttexterna speglar livet så som det är nu.

–En analys av deras musik, texter och framtoning skulle kunna ge en väldigt bra bild av hur inte bara de själva utan hela Sverige förändrats under 25 år vad gäller stämningar, attityder, livsstilar och värderingar, säger Lars Lilliestam.