Att fundera mycket ses ibland som förutsättningar för skapande verksamhet, men kan lika gärna bli till ett hinder, och rockhistorien är full av artister som stängt in sig i studion i åratal för att jobba på ett perfekt album.

Svenska artisten Vanbot gjorde tvärtom – hon spelade in hela sin nya drömska skiva Siberia i en tågvagn på den långa och skramliga transmongoliska järnvägen.

”Längtade efter en ny kontext”

Och enligt Ester Ideskog, artisten bakom alteregot Vanbot, var det viktigt att söka sig till ett nytt sammanhang.

– För mig är det perfekt, man är i rörelse och man är på väg någonstans. Att röra sig längre och längre ifrån tryggheten.

Jag längtade efter att ruskas om på riktigt, ställa mig i en kontext och ett sammanhang där jag inte känner till förutsättningarna och inte kan kontrollera saker runt omkring.

”Längtade efter motsats”

Ester Ideskogs artistnamn är taget från hennes storstadsalterego Vanbot, någon som litar på sin förmåga och inte oroar sig. Siberia är hennes tredje skiva.

– Idén till Siberia kom för ganska länge sen. Jag hade gjort mitt andra album i stort sett klart och bestämde mig för att slänga det för att jag tyckte det var alldeles urvattnat, jag hade jobbat alldeles för länge på det. Nu längtade jag efter att göra någonting i total motsats till det.

”Tvingas lita på instinkt”

Tillsammans med producenten Johannes Berglund, låtskrivaren Petter Winnberg och en 8-kanalig portabel studio

skrev och spelade Vanbot in hela skivan på resan från Moskva till Peking – utan dator och utan tillgång till ljuddämpade rum.

Ett filmteam följde också med och resan kommer också bli till en dokumentärfilm.

– Man tvingas lita på den första instinkten. Kändes det bra, lät det bra så var det bra. Och så spelade vi in det, och när vi tyckte att vi var färdiga så var vi färdiga. Vi utvärderade inte, vi nojade inte och tänkte inte efter för mycket.

Blev ni påverkade av upplevelserna?

– Vi påverkades i allra högsta grad, människor vi mötte samtal vi hade, möten och reflektioner över andra kulturer och andra sätt att leva. Som till exempel när vi var i Mongoliet så  var vi några dagar ute i vildmarken, fyra timmar från närmsta civilisation. Inga vägar, ingen el, ingen täckning på telefonen, där lever människor som nomader och total symbios mellan människa, djur och natur och det gjorde otroligt stort intryck på mig.

Tvivel kom krypande

Men trots att arbetet med skivan inte hade tid för tvivel så kom det ändå krypande, berättar Ester Ideskog.

– Med alla albumproduktioner som jag jobbat med tidigare så kom man till en punkt som man känner ”vad håller vi på med?”, ”kan jag ens det här?”, ”är jag bara hittepå?” ,”är jag en bluff?”. Även om arbetssättet för det här albumet var totalt annorlunda så kom den där känslan ändå till mig en bit in i resan, med den skillnaden att förutsättningarna var sådana att det inte gick att haka fast i den känslan utan det var bara att köra på och åka vidare.