Lärarinnan: ”Han var en urkraft”

Uppdaterad
Publicerad

När Max Martin sökte in till musiklinjen på Södra Latin sjöng han till lärarkårens stora överraskning en italiensk aria. Sångpedagogen Birgitta Bergman minns en allvarsam och ambitiös elev.

I slutet på 80-talet gick Max Martin, eller Martin Sandberg, på det stockholmska gymnasiet Södra Latins musiklinje. För att komma in där skulle han göra ett inträdesprov, och aningen överraskande valde han att framföra en italiensk aria, Pergolesis stycke ”Nina”, ett pampigt stycke om kärlek.

– Det var lite udda att en 16-årig kille sjöng en aria, minns Birgitta Bergman.

Polarpris 2016

Hon gav Max Martin individuella sånglektioner i två år. För efter det första framträdandet var det ingen fråga om han skulle komma in eller inte.

”En fin och gullig röst”

– Han kom in såklart. Det var så ömsint och vackert, det minns jag. Han hade en fin och gullig röst. Så råkade jag få honom som elev. Jag förstod att det kanske inte var klassisk sång som var hans grej, men han var intresserad. Han var väldigt lyssnande och nyfiken, säger Birgitta Bergman.

– Redan då skrev han skrev texter och höll på med musik. Det var rock och pop som låg närmast hans hjärta, men han var intresserad av klassisk musik också. Han var allvarsam och mycket seriös, det märktes särskilt när vi höll på med texter. Varför sjunger man? Varför har man en text? Martin kunde det där, han visste precis vad jag pratade om, säger Birgitta Bergman.

Sommarjobbade på Rhodos

Birgittas intryck av Max Martin var att han var en ambitiös ung man, hela tiden på väg framåt.

– Han hade en väldigt stark drivkraft. Han var en urkraft. Det där är viktiga år, man längtar ut. Bland annat ville han ta ett sommarjobb som gick ut på att åka till Rhodos och spela och underhålla på hotell. Då var jag tveksam, han var lite ung. Men han hade en sån lust och då måste man följa sitt hjärta, säger hon.

– Jag fick förmana honom lite. Genom att ses på tu man hand och jobba med rösten får man relation, och då måste man klicka, säger Birgitta Bergman.

Gjorde ni det?

– Ja, det gjorde vi. Jag tror att han kommer ihåg mig, säger hon.

Hoppade av skolan

Efter två år hoppade Max Martin av gymnasiet för att satsa på en karriär som sångare i hårdrocksbandet It’s Alive. Under den tiden kallade han sig Martin White och bandet var knutet Cheiron Records, Denniz Pops studio. Det var där den framgångsrika producentduon först möttes, och Max Martins karriär skulle ta riktig fart. Det var också Denniz Pop som gav Max Martins det slutgiltiga artistnamnet.

Under åren som gått har sånglärarinnan Birgitta Bergman följt sin gamla elev med stort intresse.

– Jag tycker om det han gjort. Jag tycker att det är häftigt, det tycker jag. Det känns i hjärtat, åh vad bra det är. Oj oj oj, och texterna... Det är bra produktioner, bra sound, och han utvecklas fortfarande. Han är fortfarande lika nyfiken, säger hon.

Jublade i morse

Att Max Martin i dag har tilldelats polarpriset, en ära han delar med bland andra Bob Dylan, Ray Charles, Björk, Patti Smith och Bruce Springsteen, hade hon inte kunnat ana. Men hon visste hela tiden att han hade höga mål.

– Jag tänkte att det här blir nåt, han går inte bara runt och längtar och drömmer. Jag blev jätteglad när jag hörde om priset, jag jublade i sängen i morse när jag hörde det på nyheterna. Men jag kunde inte drömma om att jag skulle bli intervjuad, säger Birgitta Bergman och skrattar.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Polarpris 2016

Mer i ämnet