Boxen som fått namnet ”The Complete Collection” är en komplett samling av alla skivor Lasse Stefanz släppt från starten 1967.
Vad tänker du när du ser en så konkret överblick över din karriär?
– Man skulle kunna sätta den över min gravsten – detta gjorde jag, vad gjorde du? Om det skulle gå att leva om livet skulle jag ha levt det likadant igen. Men ibland känner man sig som ett fornminne. Många artister har kommit och gått under de här åren. Men vi håller fortfarande på, säger Olle Jönsson.
Toppar försäljningslistorna
I somras klättrade bandets senaste skiva ”Honky Tonk Rebels” högst upp på de svenska försäljningslistorna, över band som Kent och First Aid Kit. Det var samma visa förra sommaren. Lasse Stefanz album ”Trouble Boys” låg överst på Sverigetopplistan i sju veckor. Några månader tidigare mottog de en grammis i kategorin ”Årets dansband”.
Olle Jönsson berättar om bandets regelbundna resor till Nashville och hur det influerat dem. Han är för dagen klädd i en westernskjorta vars ärmar är uppkavlade och blottar tatueringen som bokstaverar ordet ”cowboy” över hans underarm. Huvudet pryds av en av hans många uppseendeväckande hattar, detta exemplar dekoreras av en äkta skallerorm. Han samlar på hattar och säger sig ha ett hundratal. På fötterna bär han givetvis cowboyboots.
Har det funnits tankar om att turnera mer internationellt?
– Jag läste i en tidning att om Lasse Stefanz funnits i Nashville hade de varit större än The Mavericks. Men sen är det här med språket, då hade vi fått sjunga på engelska.
Vad är er hemlighet? Hur orkar man turnera i femtio års tid?
– Man måste tycka om det man gör, det är väldigt viktigt. Man måste älska det och inte prostituera sig det är viktigt att vara ärlig, folk skulle märka om jag inte menade det jag sjunger om. Och att vara ett med publiken, inte tänka ”här är jag och där är ni”.
”Mycket mer kött och blod”
Kulturnyheternas musikkritiker Per Sinding-Larsen tror att bandets enorma popularitet beror på att Lasse Stefanz, trots sina medryckande melodier, har en allvarsamhet och en genuinitet som många andra band inom genren inte kan mäta sig med.
– Det genomsnittliga svenska dansbandet spelar genomproffsigt och har en modern repertoar, det blir det ofta lite blankpolerat. Lasse Stefanz har inte bara sina rötter i dansbandskulturen utan de bottnar också i countryn och med det följer en annan sorts tradition när det kommer till berättande. Det är mycket mer kött och blod, säger Per Sinding-Larsen.
Tror att många lyssnar på dansband i hemlighet
– Folk tar oss på allvar. Innan märkte man både i press, radio och tv att dansband var något som katten släpat in. Men vi har blivit respekterade, säger Olle Jönsson.
Olle Jönsson säger att han tror att många lyssnar på dansbandsmusik i hemlighet men att de kanske inte gärna erkänner det.
– Jag vet kompisar till mig som säger att de inte lyssnar på dansband men sen när man tittar i deras bilar så hittar man Lasse Stefanz och Flamingokvintetten. Men folk vill inte erkänna att de gillar dansband. Det är kanske inte så fräckt. Det är fräckare att säga att man lyssnar på Bruce Springsteen.
Varför tror du att det är så?
– Jag tror att det lite är tv:s fel. Ibland när de ska göra dansbandsprogram ska de alltid dra fram de här riktiga nördarna för att det ska bli bra tv. All vår publik är inte de här nördarna.
Att Lasse Stefanz når ut till så många tror Olle Jönsson beror på att människor kan känna igen sig i deras musik.
– Alla kan känna igen sig i en förlorad kärlek eller en förlorad vän, alltså vardagliga saker som händer omkring oss. Om någon annan står på en scen och sjunger om just de här sakerna är det väldigt lätt att ta till sig det.
Se intervjun med Olle Jönsson i Kulturnyheternas sändning klockan 19.00 i SVT1.