– Det är roligt för oss att spela på den världsberömda Roskildefestivalen, sa Mick Jagger på muntert stapplande rockstjärnedanska när Rolling Stones avslutade festivalens första kväll på den stora orangea scenen.

Några timmar tidigare hade festivalområdet öppnats och massan av festivalfirare hade vällt in i en bred ström från campingen för att än en gång ta området i besittning och fira den karnevaliska moderna högtid som kallas rockfestival.

Roskilde är en typ av festival som inte finns på den hårt strukturrationaliserade svenska festivalmarknaden. En av de ursprungliga rockfestivalerna, första generationen. Den första Roskildefestivalen hölls 1971, bara två år efter Woodstock i USA där man kanske kan säga att rockfestivalen föddes och överraskade sig själv och omvärlden med sin märkliga kraft.

Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich beskriver i sin bok ”Karnevalsyra” hur den moderna civilisationen systematiskt trängt bort den kollektiva glädjen. På medeltiden var det dans, allsång och extas i varenda kristen gudstjänst och på varenda europeisk byfest.

Sedan dess har tillfällena för en västerländsk människa att bli del i en folkmassas gemensamma lyckotillstånd blivit allt mer sällsynta. Utrymmet för den kollektiva glädjen är nästan utraderat. Men bara nästan.

Rockkonserten och rockfestivalen är, tillsammans med sportevenemangen, undantagen i utvecklingen mot ett allt glädjelösare samhälle. Och det är kanske så man ska se det som pågår omkring en på festivalområdet i Roskilde. Det är varken ytligt eller banalt. Det är i rockfestivalerna som karnevalen har överlevt och förvandlats till modern form: behovet hos den plikt-, skuld- och sorgridna människan att en gång om året få uppleva den uppochnedvända världen. Där begränsningar inte gäller och det omöjliga är möjligt.

Att en sådan fest dras igång på allvar av en 71-årig rockstjärna och hans senila men säkra bandkompisar är helt i sin ordning. Här inne är världen omvänd. Och att höra Rolling Stones spela här ger musiken ett annat djup och rotsystem än vid en vanlig arenakonsert.

Känslan när man går runt i den milt berusade trängseln på det stora, graffitiprydda festivalområdet är inte att man befinner sig på en jättekonsert arrangerad av upplevelseindustrins logistiker. Snarare att man befinner sig i ett alternativt samhälle. Så här hade det också kunnat bli, om utvecklingen tagit några annorlunda vägar, om mänskligheten lytt rockens ursprungliga paroll och valt att prioritera lust framför plikt.

Som extranummer gör Stones sin bitterljuva hymn ”You can’t always get what you want” som förenar hela den lyckliga jättepubliken framför Orangea scenen i en meditation över karnevalsproblematikens komplexitet och uppfordrande motsägelsfullhet:

Man kan inte alltid få det man vill ha, men om man gör en ansträngning kan man lyckas få det man behöver.