Magnus Uggla spelar teater om sitt liv

Uppdaterad
Publicerad

I fyrtio år har han gjort rockkonserter, krogshower och revyer. Nu debuterar Magnus Uggla i en monolog skriven av Martin Luuk. Och Magnus Uggla är fortfarande lika kaxig. Han imponeras inte av skådespelare.

– De rapar upp nån text som Strindberg eller nån redan har gjort. Hur svårt kan det vara, liksom?

– För mig var det bara han som kändes intressant för ett sådant här projekt. Det finns ingen svensk artist som kan konkurrera med honom när det gäller glitter och glamour, bra låtar och en jävla attityd, säger Martin Luuk.

Vi träffas utanför restaurang Prinsen i Stockholm. Han har bråttom, inne väntar delar av Killinggänget och en löjromstoast. Martin Luuk har tidigare skrivit manus till bland annat ”Torsk på Tallinn” och ”Fyra Nyanser av brunt”. Nu har han skrivit teater. Om Magnus Uggla.

I monologen ”Hallå – popmusik, kickar och kläder” vill Martin Luuk visa en annan Magnus Uggla, avklädd poser, ironi och de obligatoriska solglasögonen.

Bort från konformiteten

Det var 70-talets Uggla Martin Luuk fascinerades av. Med låtar som ”Ge livet en chans”, ”Bobbo Viking” och ”Vittring” erbjöd Uggla den svenska publiken något annat än präktig progg. På den tiden var han starkt influerad av David Bowie, både estetiskt och musikaliskt.

Luuk säger att Uggla var den som fick honom att vilja söka sig bort från konformiteten, och det var till Ugglas kaxiga ursprung han ville hitta tillbaka med pjäsen. Dessutom ville han visa upp något annat än showmannen.

– På det stora hela har det kommit fram en annan person som jag tycker är väldigt lätt att ta till sig. Väldigt älskvärd och som går bakom den fasad som han har valt att bygga upp genom åren.

Vad är det man får se?

– Ja, det fina som finns i alla människor därunder. Det som han var på 70-talet, vi har ingen parallell till en sådan människa i Sverige. Han sjöng bra, han sjöng så jävla kaxigt och arrogant.

– Han sjöng om drömmen om ett bättre liv, drömmen om att något ska hända. Att det inte ska vara så jävla tråkigt så hela tiden. Det är fantastiska låtar. Nu gör han dem som en mogen man, men de har fortfarande kvar sin kraft, säger Martin Luuk, innan han springer tillbaka in till den alltför hastigt svalnande löjromstoasten.

”Martin Luuk är väldigt pretentiös”

På Teater Galeasen är repetitionerna i full gång. Regissören Sunil Munshi instruerar Magnus Uggla hur han ska röra sig. De måste träna mer på den trippande Bobbo Viking-dansen. Det är premiär i morgon och Uggla stapplar fram i ett par lila platåstövlar med elvacentimetersklack. Ett minne från glamrocksdagarna, inköpta i Kensington Garden på 70-talet.

– Att göra en monolog är ju lite mer seriöst, lite mer åt det pretentiösa hållet. Nu är ju inte jag pretentiös och Martin Luuk är väldigt pretentiös. Det här blir något slags mittemellan, säger Magnus Uggla.

”Han trodde att jag skulle öppna mig om jag blev full”

Magnus Uggla berättar att Martin Luuk bjöd honom på krogrunda med syfte att få honom att öppna upp, att ta av sig de där solglasögonen.

– Han trodde att jag skulle öppna mig om jag blev full liksom. Det hade jag kanske gjort om jag var tjugo och inte så luttrad. Det kanske inte blev den öppning han hade hoppats på, men vi hade en trevlig kväll, säger han.

Men det här projektet har väl till viss del gått ut på att tränga in innanför ditt skal?

– Det tror jag att han har gjort.

Hur då?

– Jag har berättat om saker och ting som jag aldrig nånsin har berättat förut. Om min barndom. Till exempel att jag har sjungit för min mamma, det tror jag aldrig att jag berättat för någon förut. Jag sjöng Schubert och operor och sånt.

”Skådespelare är som coverbandsartister”

Magnus Uggla gick en period under sjuttiotalet på Calle Flygares teaterskola, men relegerades efter en särdeles hård utekväll. Och han har egentligen ganska svårt för teater. I en intervju han själv gör med Börje Ahlstedt i podcasten ”Magnus Uggla – den ängslige reportern”, kallar han skådespelare för pompösa.

– Jag tycker att de många gånger talar om sig själva som konstnärer och är väldigt pretentiösa. Men i själva verket är de mer som coverbandsartister, alltså. De rapar upp nån text som Strindberg eller nån redan har gjort. Hur svårt kan det vara, liksom?

Du då, nu rapar ju du upp en text?

– Fast det här är ju en text som jag själv varit med på, det är ju inte Strindberg. Det här är ju en monolog som Martin Luuk har skrivit.

Så du skulle aldrig vilja spela Strindberg då?

– Jo, det skulle jag jättegärna göra. Det skulle jag tycka var toppen.

Hur skulle du göra det, då?

– Vilken roll pratar vi om?

Jean, kanske?

– Jean? Alltså Fröken Julie?

Ja.

– Ja, han försöker ju var någon slags överklass fast han kommer från arbetarklassen. Näe, men det skulle vara toppen att spela Jean. Han skulle ju bara liksom lite ”keep up the appearence”. Alltså försöka verka finare än vad han i själva verket är. Näe, det skulle vara toppen, jag skulle tacka ja direkt.

Föreställningen har premiär i kväll och spelas på Teater Galeasen i Stockholm till och med november.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.