Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Lundberg: Bästa ”Parsifal” jag sett

Det fem timmar långa dramat om riddarna kring den heliga Graal är fyllt av religiös mysticism och undertryckt sexualitet. Camilla Lundberg recenserar.

– Wagner har förmåga att upphäva tiden när han är som bäst. Och det är han verkligen i den här uppsättningen, som är den bästa Parsifal jag har sett, och jag har sett en del. Det är också den mest helgjutna produktionen på Kungliga operan på två år, och då var det samma regissör som nu – tyske Christoph Loy

Vad är det som gör honom så bra?

– Han har ett eget och starkt koncept som tar dramat på allvar och verkligen kommunicerar det till oss i publiken; han har en väldigt genomarbetad personregi som man känner att sångarna bottnar i. Jag har aldrig sett en så händelserik Parsifal, aldrig upplevt personerna så mänskliga och engagerande som här. Konfliktens kärna är sexualiteten, den utlevande och den hämmade, gestaltad i en klostermiljö...

Du menar att gralriddarna är något slags munkar?

– Ja, det kan man säga, som samlats till ett nattvardsfirande som gått över styr. Här finns hos Wagner en massa föreställningar om slutgiltig frälsning, som Christoph Loy hanterat på ett intressant och mycket sympatiskt sätt. Sen är det en jättefin cast, inte minst den ganska unge tysk som debuterar i mammutrollen som Gurnemanz. Katarina Dalayman och Michael Weinius är ju internationellt kända i sina respektive roller; inte en skymt av slentrian här.

Ja, hur låter det?

– Dirigenten Patrik Ringborg har skapat en mörkare klangvärld än vad man är van vid, bitvis mycket suggestivt, bitvis väldigt köttigt och muskulöst där jag hade önskat mig mer transparens. Men maffigt är det!