Kulturnyheterna träffar popartisten Patrick Wolf på en av sommarens sista festivaler. Vi spontanfilmar med en halvdan kamera i skumrasket bakom scenen. Den excentriske londonbon har just spelat för en sömnig stockholmspublik, som han ruskat liv i genom att ihärdigt dansa runt i folkmassan.

Annat är det när han spelar i England. Där gör Patrick Wolf utsålda spelningar inför vrålande fans, bekanta med alla hans fem fullängdsalbum. Wolfs mörka, självbetitlade debut-EP släpptes 2002 och när det nu är dags att fira 10 år i yrket som låtskrivare och artist gör Patrick Wolf det genom att släppa en skiva till.

”Jag vill kasta allt i elden”

Den 15 oktober kommer ”Sundark and Riverlight” - 16 avskalade nyinspelningar av Wolfs viktigaste låtar, så som de låter efter att ha turnerat runt i världen. Man kan kalla det en uppfräschad "greatest hits", och Patrick Wolf tror själv att skivan är en bra introduktion till hans musikaliska värld. Men mest ser han den som en nödvändig brand.

- När du har bott i ett hus och samlat prylar för länge, kommer du till en punkt då du måste bestämma om du ska fortsätta vara en hamstrare resten av livet, eller om du ska börja rensa. Jag behövde skapa en husbrand. Jag ville kasta in allt jag har gjort i elden, över hundra låtar, för att se vad jag skulle rädda. Och jag slutade med 16 låtar. Nu känner jag mig yngre än på länge. Jag tror att det här är en bra introduktion till det jag gör, säger han.

Riskabla låtar i Ryssland

Patrick Wolfs inre aktivist blir allt mer synlig för varje år. På Twitter och Facebook uppmanar han då och då sina fans att skriva på protestlistor och på andra sätt stötta hbtq-organisationer.

Han är själv öppet bisexuell, och låten ”Bermondsey Street” - en romantisk popdänga om gränslös kärlek - kom till när han hörde om lagen som förbjuder ”homosexuell propaganda” i ryska Sankt Petersburg.

- Det är väldigt sorgligt. Konserterna i Ryssland är alltid jättespännande. Folk kommer verkligen dit för att känna befrielse och höra kampsångerna. Om jag sjunger de låtarna där nu kan jag bli stämd av regimen. För mig är det början på ett slags tillbakaspolning av jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Fansen gjorde om låten

När man lämnar ifrån sig en poplåt får den lätt ett eget liv. Fansen börjar ofta använda låttexter som slagträn i sina egna liv. Det har Patrick Wolf märkt, så på nya skivan får fansen vara med och skriva om ”Bermondsey Street”. Låten har fått ännu en dimension - på både ryska, polska, tyska och kantonesiska.

- Jag uppmanade mina ryska fans som känner förtrycket att göra en spoken word. Nu börjar 'Bermondsey Street' med en tjej från Ryssland. Nu handlar texten om 'ingen rädsla för regimen, kärlek kommer att besegra förtrycket'. Jag hoppas att åtminstone någon kille eller tjej i Ryssland som känner sig förtryckt får höra den textraden. För mig återföds låten då. Den är inte bara min längre, utan tillhör andra människor.

”Mattan kan alltid dras bort”

Vi pratar länge om Ryssland. Intervjutiden är slut men Patrick Wolf fortsätter fundera kring vad den kritiserade fängelsedomen mot de ryska protestpunkarna Pussy Riot kan innebära för andra artister.

- Man ska aldrig vänja sig, i ett samhälle där man tror att man har demokrati, vid tanken att minoriteter får acceptans. Vilken dag som helst, när som helst, kan mattan dras bort under ens fötter så att man inte har något att stå på. Men jag trodde inte att det så snabbt skulle nå en av de grundläggande friheterna man har som konstnär - att kunna uttrycka sin åsikt mot kyrkan och regimen.

- Jag föddes i en katolsk familj, men min mamma har lagt hela sitt liv på att måla sig ut ur allt det katolska. Om det var i Ryssland - skulle min mamma sättas i fängelse då? Jag tror det.

Blir du rädd för att spela i Ryssland?

- Nej, det gör mig inte rädd. Jag tror så mycket på det jag gör, att jag skulle kunna ställa mig på scenen och bli gripen för det.

Se del två av intervjun genom att klicka på miniatyren till höger.